Ajalugu Historia
Under tidernas lopp har åtskilliga ester lämnat hemlandet för att slå sig utomlands. Då det självständiga Estland utropades år 1918 beräknade man att omkring var sjätte est, sammanlagt en kvarts miljon bodde utanför Estland. För närvarande torde antalet ester utomlands vara minst 200 000 personer, vilket motsvarar cirka 20 procent av samtliga ester.
Före andra världskriget fanns det några hundratal ester i Sverige, däribland ett antal unga flickor, anställda som hembiträden. I Stockholm. I september 1944 inleddes en massflykt från Estland. Flyktingarna sökte sig främst till Sverige eller Tyskland.
Omkring 30 000 ester och 6 500 estlandssvenskar, en grupp som bott i Estland sedan vikingatiden, flydde eller transporterades vid andra världskrigets slut över Östersjön till Sverige.
En del av nazisternas plan att rensa och sortera folk väckte en önskan att tempelriddarnas områden skulle återupprättas i Baltikum och ge tyskt livsrum.
"Statssekreterare Backe betonade uppriktigt i sitt tal i mars 1943 att man inte kan vänta till krigets slut med att kolonisera Ostland med tyska bönder och arbetare utan detta måste börja redan nu. Och nazisternas huvudorgan "Völkischer Beobachter" skriver den 30 januari 1943, med cynisk uppriktighet:
"En gång - då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historisk uppgift. Med den samlade makten av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält, för att väcka till liv möjligheter, vilka här en gång spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligt och slutgiltigt."" (sid 77, Estland fritt och ockuperat, Arvo Horm, Tidens förlag 1944)
Antalet människor i Sverige år 1980 med rötter i Estland beräknas vara omkring 35 000. Av dessa är 15 300 födda i Estland, 14 000 tillhör den första och drygt 6 000 den andra sverigefödda generationen. Efter Estlands nya självständighet 1991 har återigen en viss invandring skett. År 2000 var antalet invandrare från Estland 10 253.
Det kulturella avståndet mellan det estniska och svensk samhället är kort. Sverigeesternas sociala anpassning och integrering i Sverige har på det stora har förlöpt väl. Så väl att gruppen mer eller mindre försvunnit.
Då den stora flyktingvågen från Estland nådde Sverige under september - oktober 1944, verkade redan ett antal estniska föreningar i landet. Äldst var Stockholms Estniska förening som grundades under mellankrigstiden och som hade varit knuten till den estniska legationen i Stockholm.
Det estniska organisationslivet i Sverige har ca 200 olika sammanslutningar. En betydande del är lokala föreningar på ett tjugotal orter. En annan kategori utgörs av intresseorganisationer som samlar medlemmar från olika delar av landet. Hit hör föreningar för olika yrkeskategorier. Slutligen finns centralorganisationer. De viktigaste av dessa är Estniska kommittén och Sverigeesternas förbund.
Under senare år har Estniska kommittén utvecklats till ett förbund av ett drygt fyrtiotal medlemsorganisationer. Man har omkring 1 100 direktanslutna och 4 000 kollektivanslutna (via någon till Estniska kommittén ansluten organisation) medlemmar.
Sedan 1973 utdelar Estniska kommittén ett årligt kulturpris och utgav tidningen Teataja (Nyhetsförmedlaren) fram till 2002.
Immigrant-institutets kultur-, förtjänst- och forskarpriser har gått till flera ester under årens gång. Bl.a. Käbi Laretei, Bernard Kangro, Rudolf Jalakas, Els Oksaar, Ilon Wikland och Valev Uibopuu.
Immigrant-institutet har också publicerat på svenska det estniska nationalepos Kalevipoeg skriven av Kreutzwald 1839 i översättning av Alex Milits.
Till Eskilstuna kom huvuddelen av estländarna mellan 1944 och 1945. De blev ett betydande inslag i industrin. För många var dock inte livet i Sverige särskilt tryggt i det "sovjetvänliga landet" utan de arbetade hårt för att få ihop till pengar för att fortsätta resan till Amerika. Under 1940-talet andra hälft och åren kring Ungernrevolten skedde den stora vidaremigrationen. Samtidigt kom ett lika stort antal ester till Sverige från Tyskland.
Estniska föreningen i Eskilstuna (EES) bildades, utan tillstånd i strid mot svensk lagstiftning som förbjöd utlänningar att bilda föreningar, av 18 personer som den 26 februari 1946 valde en interimsstyrelse. Mötet skedde på Frimurarehotellet Kungsgatan 28 i Eskilstuna under en stark oro och med osäkerhet efter den genomförda Baltutlämningen.
Det föreningsbildande mötet hölls på Frimurarehotellet den 3 mars 1946 med 39 personer närvarande. Föreningen hade då 64 medlemmar registrerade. Stadgar antogs och riksdagsledamoten Mihkel Jüris valdes till ordförande. Esterna i Eskilstuna / Torshälla var som flest ca 1 000.
Eesti Päevaleht, (EPL) Estniska Dagbladet, opolitisk tidning på estniska som började som sida i Stockholms-Tidningen och gavs ut under åren 1945-1948. och sedan blev en edition av denna. När Stockholms-Tidningen blev socialdemokratisk flyttade den estniska avdelningen till Eskilstuna-Kuriren. Detta medförde att Eskilstuna-Kuriren och den estniska bilagan fick prenumeranter över hela Sverige och i utlandet.
Estniska dagbladet blev 1959 en självständig tvådagarstidning där layout och tryck fortsatte hos Eskilstuna-Kuriren fram till början av 2000-talet.
Länkar
Författare från Estland i Sverige
Estniska tidskrifter i Sverige
Hur Sverige förlorade Estland och Livland
Eesti iseseisvuse manifest 24. feb. 1918
Estlands självständighets manifest
Dagens Estland
Befolkning
Folkmängd: 1.364.000
Folktäthet: 31 invånare/km2
Stadsbefolknings andel av den totala befolkningen: 69,4 procent.
Landsbygdsbefolknings andel av den totala befolkningen: 30,6 procent.
Nationaliteter: ester (69%), ryssar (26%), ukrainare (2 %), vitryssar (1%), finländare (1%).
Religion
Sedan reformationens spridning under 1600-talet, har den Lutheranska kyrkan haft en ledande roll i Estland. Andra stora aktiva religioner är: grek-ortodoxa, rysk-ortodoxa, baptister, metodister och romersk-katolska.
Språk
Det officiella språket i Estland är estniska, vilket är ett finsk-ugriskt språk. Det estniska språket är nära besläktat med finskan och mer distansierat till ungerskan. Förutom finskan används även engelska, ryska och tyska i stor skala.
Statsskick
Typ av regering: parlamentarisk demokrati
Statschef: President. Väljs vart 5 år av parlamentet eller av ett elektorskollegium. (Ett elektorskollegium består av parlamentsmedlemmar och representanter för lokalfullmäktige).
Nationell lagstiftningsorgan: Riigikogu, ett parlament med en kammare bestående av 101 medlemmar, alla valda för 4-årsperioder. Det allmänna valet är baserat på ett proportionellt valsystem. Det är allmän rösträtt för alla estniska invånare över 18 år.
Regeringschef: Statsminister, herr Andrus Ansip (Reformpartiet). Presidenten nominerar och Riigikogu godkänner kandidaten till statsminister. Regeringen, som utnämns av statsministern, måste godkännas av Riigikogu. För närvarande sitter 14 ministrar (inklusive PM) i regeringen.
Rösträtt: Allmänn rösträtt i riksval för alla medborgare (från 18-år). Personer boende permanent i Estland, kan rösta i lokalval.
Högsta rättsväsendet: Högsta domstolen, består av 17 domare. Högsta domstolens huvuddomare nomineras av presidenten och godkänns av Riigikogu. Övriga domare i Högsta Domstolen nomineras av huvuddomaren och godkänns av Riigikogu. Då en domare väl har blivit godkänd, hålls detta beslut fast resten av dennes liv.
Administrativ uppdelning: 15 län (maakond), 194 kommuner (vald) och 33 städer (linn).
Lokal förvaltning: De representativa organen för kommuner och städer är statsråd, vilka väljs för 4-årsperioder genom ett proportionellt valsystem. Alla människor som är bosatta i Estland, och är över 18 år, är röstskyldiga, detta oavsett medborgarskap. Nästa val för lokala statsråd äger rum år 2013. De verkställande organen för de lokala förvaltningarna är utformade av statsråden.
Kulturautonoma rättigheter
I februari år 1918 utlysa Estland sin självständighet. Redan i självständighetsförklaringen (Eesti iseseisvuse manifest 24. feb. 1918) fanns inskrivet att de nationella minoriteterna som levde inom landet skulle tillerkännas kulturautonoma rättigheter.
I Estland levde flera minoriteter, bl a ryssar, tyskar, svenskar och judar – grupper som hade historiska och nära band med Estland, var estniska medborgare, men som särskiljde sig från esterna genom etniska, kulturella, språkliga eller religiösa drag och som önskade upprätthålla dessa särdrag som grund för sin egen identitet.
Både i den provisoriska grundlagen 1919 samt i den följande grundlagen år 1920 som utarbetades under normalare förhållanden fastställdes kulturautonoma rättigheter för dessa minoriteter, bl a:
-
•att få utbildning på sitt modersmål;
-
•att vid kontakt med lokala myndigheter använda den lokala befolkningsmajoritetens språk;
-
•att vid kontakt med statliga myndigheter och inför domstol använda sitt modersmål;
-
•varje minoritetsgrupp skulle kunna utse en nationalsekreterare som hörde under utbildningsministeriet och som skulle tillvarata gruppens intressen (R T 1925: nr 31/32)
Några år senare, år 1925 antogs en speciell Lag om kulturautonomi för minoriteter (LoK) för de redan tidigare nämnda minoriteterna samt övriga grupper med minst 3000 personer som då levde i landet.
Tidigare rättigheter kvarstod men kompletterades med att nationella minoriteter fick möjlighet att upprätta kulturell självstyrelse och bilda autonoma självstyrelseorgan, sk Kulturråd, för att mer effektivt kunna representera den egna gruppen och organisera egen verksamhet.
Estonia's history
Chronology
Antiquity
c. 9000 B.C. The oldest archaeological evidence of human beings on Estonian territory.
c. 9000 – 5000 B.C. Mesolithic Age, or mid-Stone Age in Estonia. The settlements on Estonian territory belonged to the Kunda culture found on the eastern shore of the Baltic Sea. The Kunda culture extended from what is today southern Finland to the southern part of Lithuania.
c. 5000 – 1800 B.C. Neolithic Period or late Stone Age in Estonia.
c. 4000 B.C. The "comb ceramic" culture spread from Lapland to what is today northern Lithuania, an area that includes Estonia.
c. 3000 B.C. In Estonia the "corded ware pottery" culture began to spread. The beginning of agriculture in Estonia.
c. 1800 – 500 B.C. Bronze Age in Estonia. Ownership of farmland and single-farm settlements in Estonia probably developed during this period.
c. 500 B.C. Beginning of the Iron Age in Estonia.
c. 50 – 450 A.D. Roman Iron Age in Estonia – a remarkable period of growth in the economy and culture of Estonian tribes, during which closer ties than before were formed with peoples to the south and south-west.
98 A.D. Roman historian and author Publius Cornelius, in his work "Germania", named "aeste" among other peoples for the first time. Some historians consider this to be Estonians, others a general name for Baltic and Baltic-Finnic tribes.
c. 600 – 800 Pre-Viking Age in Estonia. Traditional Estonian villages and village society formed. Many villages established in this era are still inhabited today.
c. 800 – 1050 Viking Age in Northern Europe. Estonian tribes participated in trade on waterways from the Baltic Sea to Byzantium and the Orient. Urban establishments formed along this trade route in Northern Russia, populated by Vikings, Finno-Ugric and Baltic peoples, and East Slavs.
c. 1050 – Early 13th century Late Iron Age and a time of great changes in the Estonian society of antiquity. Great walled fortresses were built by villages and parishes that had formed alliances in the name of defence; iron production developed, which also provided for neighbouring lands. Through a higher level of political and military organisation, counties began to form, which are the administrative units found in Estonia today. More frequent encounters with Christianity.
1154 Arab geographer Abu Abdallah Muhammad al-Idrisi depicted and described Estonia (Astlanda) on his world map.
Middle Ages
End of 12th century – 1290 A crusade is launched from Germany, Denmark and Sweden against the Estonians, Livonians and Latvians, as a result of which the area that is today Estonia and Latvia became Medieval Livonia – a loosely tied group of small states included in the German ecclesiastical states of the Holy Roman Empire.
1237 With the permission of Pope Gregorius IX, the Livonian branch of the Teutonic Order is created, which becomes the leading military power in Medieval Livonia.
1248 Danish King Erik IV Adraraha declared Lübeck city rights for Tallinn, under which Tallinn and many Estonian cities were governed until the end of the 19th century.
1219 – 1346 The northern part of Estonia belonged to Denmark, under the reign of the King of Denmark. Danish influence led to the creation of Estonia's coat of arms featuring three leopards, which is still used as Estonia's coat of arms today.
1259 The Harju-Viru vassals of the Danish king named themselves a collection of vassals (universitas vasallorum) in a letter to the king (the Duke of Estonia). The autonomous governing of noble estates remained the basis for the organisation of power in Estonia until 1917.
13th – 14th centuries A vast settlement of Coastal Swedes formed on the islands and western coast of Estonia and remained there until the Second World War.
1343 – 1345 St. George's Night Uprising in northern Estonia – an attempt by Estonians to be freed from foreign powers. The uprising was crushed, and as a result the number of Estonians in power across the land diminished.
1347 The northern part of Estonia came under the power of the Livonian branch of the Teutonic Order.
1421 The first known meeting of the provincial assembly of the estates of Old Livonia – Maapäev – came together. They discussed and made decisions on matters related to domestic and foreign policy and taxes.
1523 Reformation began in Tallinn. Over the next centuries Lutheranism became the primary and also the most culturally influential religion in Estonia.
1525 The first known book in the Estonian language was printed in Lübeck. After the secularisation of the Teutonic Order the territories of the Livonian Order became an independent confederation.
1554 The provincial assembly of the Livonian estates declared freedom of religion.
Early modern history
1558 – 1583 The Russian-Livonian War was fought, as a result of which the state order of Livonia was destroyed. On the basis of truces and charters, the laws and customs of the land were preserved under all subsequent rulers. The "age of three kings" began during which the land was divided among Denmark, Sweden and Poland (this lasted until 1645). The border between Sweden and Rzeczpospolita's domains became the border between Estonia and the Livonian province, which remained until 1917.
1559 – 1645 Saaremaa under Danish rule.
1561 Northern Estonia fell under Swedish power.
1582 – 1627 Southern Estonia under the power of Rzeczpospolita.
1600 – 1627 The Swedish-Polish Wars, as a result of which southern Estonia came under Swedish rule.
1632 A university was opened in Tartu – the first institute of higher education in Estonian history.
1645 Upon seizing Saaremaa from Denmark, the entire Estonian territory (except for the Seto region) came under Swedish rule.
1693 Pastor Johann Hornung made the first ever report on Estonian-language grammar, based on the language of the people, and adopted a new way of writing that was used until the middle of the 19th century.
End of 17th century Russian Orthodox believers fled to Estonia from Russia and settled on the western shore of Lake Peipus; to this day they make up one of the most traditional cultural minorities in Estonia.
1700 – 1721 The Great Northern War, which ended with Sweden being defeated by Russia.
1710 The Estonian authorities surrendered to the Russian csar. In the capitulation agreement concluded between Pete I and the local authorities, Russia accepted the previously observed law and order. The self-governing Baltic Landestaat formed, which was characterised by its administrative and legal order, education system, German-language record-keeping, and preference for the Lutheran church. This order essentially remained in place until the end of the Russian Empire.
1739 The first complete Estonian translation of the Bible was published.
Modern history
1802 The university in Tartu, which had been evacuated to Sweden during the Northern War, resumed its activities.
1816/1819 Serfdom ended in Estonia and Livonia. The abolishment of serfdom along with rights being given to peasants opened up greater opportunities than before for the peasantry, which was mostly Estonian, to participate in the development and governing of the land.
Mid-19th century – End of 19th century The age of Estonian's "national awakening", which laid the foundation for the birth of Estonian high culture.
1862 The first Estonian-language version of the Estonian national epic "Kalevipoeg" was published.
18. – 20.06.1869 The first national song festival took place in Tartu, which was the start of the national song festival tradition that continues to this day.
04.06.1884 The blue-black-white flag of the Estonian Students' Society was blessed in the Otepää church. This later became the national flag and, after Estonia's independence, the state flag.
20th century
End of 19th century – Early 20th century The central imperial power attempted to carry out Russianisation in Estonia and Livonia, which ended in failure.
1905 – 1906 The revolutionary activity that began in the Russian Empire reached Estonia as well, where the first Estonian political parties were created. In the years after the revolution, Estonians began to play a greater role in Estonia's socio-political and economic life.
1914 – 1918 The First World War, which brought with it the defeat and collapse of the Russian Empire.
February 1917 The February Revolution began in Russia and Csar Nicholas II was removed from the throne. The revolution and the desire of the Provisional Russian Government to institute democracy gave the peoples that had belonged to the Russian Empire an opportunity to determine their own future.
30.03.1917 The Russian Provisional Government approved the decree "On the Temporary Order of the Administration and Municipal Government of the Estonian Governorate", with which the Estonian governorate and the northern part of the Livonian governorate were joined as one unified autonomous national governorate led by a governorate commissar. The residents of the governorate elected an advisory council in May of 1917—the provisional Province Assembly.
October – November 1917 Communist coup in Russia.
15.11.1917 The Province Assembly declared itself the sole higher authority in Estonia until the convening of the Estonian Constituent Assembly. Preparations began for the election of the assembly and for declaring the independence of Estonia.
24.02.1918 The Estonian Province Assembly declared the "Manifest for all the Peoples of Estonia", with which Estonia declared itself an independent democratic republic. A day later the German occupation forces arrived in Tallinn on the heels of the retreating Russian units.
February – November 1918 German occupation of Estonia.
11.11.1918 Germany and the Entente signed the Compiègne Armistice, the Estonian Provisional Government gathered in Tallinn.
28.11.1918 – 02.02.1920 The Estonian War of Independence, during which Estonia and its allies (Great Britain, Finland, Sweden, Denmark, the Baltic Germans, Russian and Jewish volunteers) fought against the attacking Red Army and the Baltic Landeswehr.
02.02.1920 The Tartu Peace Treaty between Estonia and Russia was signed and Russia became the first nation to recognise Estonia's independence de jure.
15.06.1920 The Constituent Assembly approved the first constitution of the Republic of Estonia, which is deemed one of the most democratic in the world.
04.01.1921 The parliament chosen on the basis of Estonia's new constitution – the Riigikogu – convened.
22.09.1921 Estonia was accepted as a member of the League of Nations.
12.02.1925 The Riigikogu approved the "Cultural Autonomy Act", which fulfilled the promise of cultural autonomy for national minorities made in the independence manifest. On the basis of the act, in 1926 Estonia became the first country in the history of the world to give cultural autonomy to Jews.
1932 – 1933 The culmination of the global financial crisis brought a political crisis to Estonia.
12.03.1934 A coup took place, as a result of which Head of State Konstantin Päts and Commander of the Defence Forces Johan Laidoner declared an authoritarian state order in Estonia.
18.06.1935 An agreement was concluded between the navies of Great Britain and Nazi Germany that allowed Germany to increase its naval fleet. As a result of the agreement, Germany's influence on the Baltic Sea increased.
03.12.1938 A declaration of neutrality was made. Estonia renounced its previous foreign policies geared towards establishing a collective defence system and set out on the path of neutrality.
23.08.1939 The Non-Aggression Treaty between Nazi Germany and the Soviet Union (the Molotov-Ribbentrop Pact) was signed in Moscow. Its secrets additional protocols divided Central and Eastern Europe into spheres of influence.
01.09.1939 World War II began. Estonia declared itself neutral in the new war.
28.09.1939 As the result of military threats by the Soviet Union, a mutual assistance pact between Estonia and the Soviet Union was signed in Moscow, on the basis of which Soviet military bases were established in Estonia. Similar agreements, through which the USSR began to fulfil the Molotov-Ribbentrop Pact, were forced on Latvia and Lithuania.
16.06.1940 Taking advantage of the fact that the world's attention was on Paris being occupied by Nazi Germany, the Soviet Union occupied Estonia and began to destroy the existing national order. The same took place in the other occupied Baltic states. The Soviet oppression of Estonian citizens began; the first people targeted were local Russians.
14.-15.07.1940 The Soviet forces carried out illegal elections with fraudulent results in the Baltic nations, as a result of which Soviet order was declared in the Baltic states. These illegal elections became the basis for the Western world's non-recognition policy during the next half a century.
06.08.1940 The USSR Supreme Soviet decided to accept the Estonian SSR into the USSR. With that, the annexation of Estonia was complete. The annexation was accompanied by the destruction of the existing state structure and the annulment of the Cultural Autonomy Act.
14.06.1941 The Soviet authorities organised the first mass deportations in the Baltic states, during the course of which over 10 000 people (including close to 10% of the Jewish community) from Estonia were sent to prison or labour camps in Russia.
22.06.1941 Nazi Germany declared war against the Soviet Union.
July – October 1941 Military activity between the units of Nazi Germany and the USSR took place on occupied Estonian territory. Upon local initiative, the Forest Brothers that had worked for Estonian independence took over power from Soviet officials in many local municipal governments. In many places this was accompanied by mob law over the communists.
15.09.1941 The German authorities set up a German civilian administration in Estonia to show that one occupation had been replaced by another.
01.07.1942 In a report by the German security police, Estonia was the first occupied Eastern territory to be declared "free of Jews". By that time, most of the 1 000 Jews that remained in Estonia in 1941 as well as several hundred Gypsies had been executed by the German security police. After that the Nazi German authorities brought Jews from other occupied European countries to occupied Estonia, and in 1944 the number of Jews killed was approaching 10 000.
28.08.1942 The German powers announced the formation of a Waffen SS. Due to the unpopularity of the German occupation, only slightly more than a thousand volunteers came together. As a result, in 1943 and 1944 the Nazis employed massive drafts.
08.02.1944 The Infantry Regiment 200 was formed in Finland. It consisted of 3 400 Estonians that had fled to Finland during mobilisation (the "Finnish Boys").
14.02.1944 An Estonian opposition centre was formed in Tallinn – the National Committee of the Republic of Estonia, which recommended that Estonians contribute to Western nations and refrain from mobilising. These positions brought about oppression by the Nazi forces.
July – November 1944 Nazi German forces retreated and the forces of the USSR advanced onto occupied Estonian territory.
20.09.1944 The National Committee of the Republic of Estonia handed power to the Government formed by Jüri Uluots, the last constitutional pre-war prime minister of the Republic of Estonia who had served as president, which then attempted to restore the independence of the Estonian nation during the changing of the occupations. Jüri Uluots, who had fled to Sweden, created an exile government there, which together with the embassy in London and the consulate general in New York maintained the principles of Estonian independence abroad.
The resistance of the local people against the occupation forces continued in the forests. The last Forest Brother was killed in 1978.
08.05.1945 The end of World War II in Europe. In Estonia, which lost close to 20% of its population in the war, the Soviet occupation continued until 1991.
15.08.1945 The first post-war deportation took place in Estonia, during which more than 400 local Germans were deported to Siberia.
25.-27.03.1949 Mass deportations from Estonia to the USSR. According to the information available, 20 702 people were deported, of which 20.8% were men, 49.4% were women, and 29.8% were children. Of these people about 3 000 perished in Siberia. The fear of continuing oppression gave an impetus to the establishment of collective farms.
01.04.1951 More than 300 Jehovah's Witnesses and members of other forbidden sects were deported from Estonia.
21.07.1955 The Estonian World Council was created in exile, with the goal of bringing together all Estonians abroad.
1956 With the end of the Stalin personality cult came a certain degree of softening in the political climate in Estonia, known as the "Khrushchev thaw". Many of those deported had the opportunity to return to Estonia.
1978 – 1982 A period of Russianisation in occupied Estonia.
23.08.1979 45 citizens of occupied Estonia, Latvia and Lithuania presented a memorandum to the UN secretary general, USSR, Federal Republic of Germany, German Democratic Republic, and the governments of the nations that signed the Atlantic Charter with a proposal to annul the Molotov-Ribbentrop Pact and restore the independence of the Baltic countries. The memorandum was followed by oppression.
14.06.1982 President of the USA Ronald Reagan declared this day to be Baltic Freedom Day.
1985 The reform campaign of the new General Secretary of the CPSU Mikhail Gorbachev began in the USSR, the goal of which was to bring the USSR out of its stagnant state.
1987 The "Phosphorite War" – the public protest against establishing phosphorite mines in Viru County became a more general condemnation of the USSR's policies.
23.08.1987 In Tallinn's Hirve Park, a protest condemning the Molotov-Ribbentrop Pact took place – the first in occupied Estonia.
1988 The "Singing Revolution" began – night-time song festivals and other music events became massive peaceful protests against the Soviet occupation.
23.08.1989 The "Baltic Way" was organised on the 50th anniversary of the MRP. A human chain of over 600 km was formed from Tallinn to Vilnius, with nearly two million people participating.
24.12.1989 The Congress of People's Deputies of the Soviet Union admitted the existence of the MRP secret protocols, condemned the agreement between the USSR and Nazi Germany, and declared it invalid from the moment it was signed.
1990 After a break of over half a century, the first free elections took place in Estonia. Votes were cast to determine the makeup of the XII Supreme Soviet of the Estonian Soviet Socialist Republic, for which all Estonian residents were eligible, and the Congress of Estonia, for which only Estonian citizens were eligible.
20.08.1991 The restoration of the independence of the Republic of Estonia on the basis of continuity.
24.08.1991 Russia recognised Estonia's independence.
17.09.1991 Estonia, Latvia and Lithuania were accepted as members of the UN.
20.06.1992 Monetary reform. The Estonian kroon came back into use.
03.07.1992 The new constitution of the Republic of Estonia came into force.
31.08.1994 The Russian armed forces withdrew from Estonia.
2004 Estonia became a member of the European Union and NATO.
2010 Estonia became a member of OECD
2011 Estonia became a member of eurozone and the currency in Estonia changed to euro.
Historia
Esternas ursprung?
Det har antagits att esterna kom till Estland österifrån för 3 000-4 000 år sedan. Nyare forskning ansett att de första fiskarena och jägarna kan ha kommit redan för 11 000 år sedan - och då söderifrån.
Med skandinaviska vikingar fick esterna kontakt på 600-talet. Båtgavar ftån tiden har hittats i byn Salme, ösel. Enligt krönikeuppgifter anfölls Almare-Stäket vid Mälaren 1187 av estniska pirater,svearnas ärkebiskop Johannes dödades. Enligt legenden brände esterna samma år Sigtuna.
Tallinn räknar sina anor från åtminstone från år 1154. Då kartfästes staden för första gången av en arabisk geograf, som tjänade kungen av Sicilien. Kartografen skrev: "Quluven är en av städerna i Astlanda - det är en liten stad som påminner om en stor fästning. Invånarna brukar jorden, har magra inkomster men mycket boskap."
Den arabiske geografens namn kom förmodligen från gamla ryska krönikor, som kallade staden Koluvan efter den fornestniske sagohjälten Kalev. Domberget är enligt legenden Kalevs gravhög. I nordiska krönikor kallades staden Lindanise efter en fornestnisk fästning eller Ledenets. Båda namnen kommer av de estniska orden "linnus" (fästning) och "ase" (läge).
I Sverige vet vi förvånansvärt lite om Baltikum (Estland, Lettland och Litauen) trots att våra kungar även varit deras Kungar. Många svenskar har bosatt sig i Estland, de tidigaste bosättningarna kom redan under 600-700-talen. Från 1000-talet finns en estlandssvensk befolkning på öarna och vid kustområdet i nordväst. Under den s.k. svensktiden, åren 1561–1710 bodde ca 12.000 estlandssvenskar i Estland. Svenskarna bosatte sig huvudsakligen i den nordvästra delen av landet och var den dominerande folkgruppen på öarna Dagö, Runö, Odensholm, Ormsö och Rågöarna samt i Rickul på fastlandet. (Rickul är numera sammanvuxen med fastlandet).
Under århundraden invaderades Estland av Danmark, Polen, Sverige och Ryssland, självständigt för att invaderas av Sovjet, Tyskland och åter Sovjet. I början av 1200-talet omvändes esterna och livländarna till kristendomen av tyska svärdsriddare.
År 1201 grundade den tyska svärdsriddarorden Riga. Området runt om och inlandet innanför Rigabukten erövrades. Då det befolkades av liver kom det att kallas Livland.
År 1220 lade en svensk korstågshär beslag på området kring fästningen Leal (estn. Lihula). Korståget var utan värde då lokalbefolkningen redan kristnats. Esterna dräpte senare de 500 man som lämnats kvar i Leals fästning som ett brofäste för kommande härjningar. Det dröjde sedan 350 år innan svenskarna återkom.
År 1227 fick svärdsriddarna även kontrollen över det danska Estland. Nämnas kan att på vintern anfölls Moon av de kristna som där dräpte 2500 personer. Ösel drabbades av ett decennium av skräckvälde i kristnandes namn. Danskarna fick år 1238 tillbaka sitt område i norra Estland. De tyska riddarna försökte sedan expandera österut, men besegrades år 1242 på Peipussjön av Novgorods furste Alexander Nevskij, samme Alexander som år 1242 besegrade Birger Jarl vid Nevafloden under det Andra korståget . Efter ett estländskt bondeuppror i det danska Estland 1343-1346 sålde danskarna genom marsken Stig Andersen Hvide d.y området till orden. Därigenom behärskade den tyska adeln hela den baltiska kuststräckan från Danzig till Narva.
Från 1200-talet och under 700 år dominerades området av tyskar. Omkring år 1500 infördes livegenskap och landsortsbefolkningen tvingades göra dagsverken på godsen.
Den ”Goda” tiden?
Från 1558 då det ryska anfallet mot Estland inleddes till 1625 rådde krigstillstånd i tjugofem år i Estland och Livland. Den 6 juni 1561 kom norra Estland, med Tallinn, att tillhöra Sverige. Detta efter att Gustav Vasas son Erik sänt en av Sveriges flottor för att undsätta Estland i kampen mot ryssarna. De baltiska provinserna drabbades hårt framför allt till följd av de ryska krigsföringsmetoderna och befolkningens deportering till Ryssland. Befolkningen decimerades starkt. Landsdelar ödelades. Näringslivet samt kyrko- skol- och rättsväsendet förföll. Bönderna levde i en hård livegenskap.
Den ”goda” svensktiden i Estland och Livland löpte mellan åren 1561 och 1710, en epok då livegenskap tolererades, luthersk kristendom var den enda religion som fick finnas och svenska adelsfamiljer hade tagit över väldiga jordegendomar. Samtidigt var det under nästan alla dessa 149 år krig.
I mitten på 1500-talet hade Estland ca 270.000 innevånare. I början på 1700-talet hade befolkningen vuxit till 320.00. Under perioden av ”Den goda Svenska tiden” hade kring 100.000 förlorat livet i krig och farsoter. Uttrycket den ”gamla goda svensktiden”, som lever kvar i folktraditionen, och i svenskarnas självbild, kommer av den ekonomiska och kulturella återhämtning som ägde rum i Estland och Livland under det svenska styret. Trots motstånd från den balttyska adeln lyckades man under Gustav II Adolfs och Karl XI:s tid något förbättra förhållandena för bönderna. Arvböndernas avgifter och förpliktelser normerades och upptecknades i jordeböcker (vackeböcker).
Grundläggande skolundervisning och gymnasier introducerades och år 1632 grundades Dorpats universitet på initiativ av Petrus Kenicius och Johan Skytte och fick sin stadfästelse av Gustav II Adolf. Dorpat (Tartu) låg vid denna tid i svenska Livland. Universitetet var Sveriges andra, då endast Uppsala universitet var äldre. De första studenterna kom hit 20-21 april samma år. Universitetet flyttades till Tallinn 1656, på grund av Karl X Gustavs ryska krig och stängdes 1665. I Dorpat inrättades också en hovrätt och rättskipningen ordnades efter svenska förebilder.
Genom åren har Tartu universitet fått nya herrar vid ett flertal tillfällen och lagts ned och återupprättats. År 1802 återupprättades det som ett tyskspråkigt universitet, på 1890-talet russifierades universitetet och 1919 blev universitetet Estlands statsuniversitet. Under sovjetockupationen russifierades det och blev Estniska SSR:s statsuniversitet. Sedan 1991 lyder det åter under den estniska staten.
Tsarryssland
Efter 1700 fick balttyskarna behålla sina privilegier och Estland och Livland blev autonoma adelsrepubliker. Samtidigt ökade det balttyska ridderskapet trycket på bönderna. Fullständig livegenskap infördes under Katarina II:s tid (1762-1796). Böndernas skyldigheter ifråga om avgifter, dagsverksskyldigheter och så kallade extrahjälper ökade dramatiskt sedan den svenska tiden. Autonomin hindrade inte att tsardömet grep in på olika områden som kyrko- skol- och rättsfrågor. Den ryska överhögheten hade också negativa följder för näringslivet då Sankt Petersburg gynnades på Estlands och Livlands bekostnad.
Under artonhundratalets andra hälft blev det ett nationellt och kulturellt uppvaknande i de baltiska provinserna. Intresset för den estniska folkkulturen ökade och nationaleposet Kalevipoeg sammanställdes av F.R.Kreutzwald. Tonsättare och musiker gjorde sig kända. Kulturlivet över huvudtaget upplevde ett uppsving. Den första estniska tidningen ”Tarto maa rahwa Näddali-Leht” gavs ut 1806 i Tartu på sydestniska. Tidningen förbjöds samma år. Eesti Postimees, 
gavs ut 1894 i Tartu av folkskolläraren J. V. Janssen som blev den mest populäre ledaren för den estniska nationella väckelserörelsen. I både Estland och Livland anordnades stora sångarfester på 1860-talet.
Efter Alexander III:s tronbestigning 1845 inleddes en hänsynslös förryskningspolitik i Estland och Livland. Ryska blev officiellt språk och undervisningsspråk till och med i folkskolorna. Den slavofila politiken vände sig såväl mot balttyskar som ester och liver. Följderna blev förödande för de nationella rörelserna som splittrades. Först i början av 1900-talet vaknade nya nationella tendenser. Estland tog emot ”gammalortodoxa troende” ryssar som flydde undan förtryck i slutet av 1800-talet.
Kartan visar det ryska imperiets utbredning i Baltikum år 1914.
Det demokratiska Ryssland
Under en kort tid efter att tsaren abdikerat 1917 upplever Ryssland en kort tid av demokrati där ett flertal reformer genomförs. Motsättningar mellan bolsjeviker och vita leder till slut till en revolution.
Frihetstiden Republiken Estland
ESTLAND och NORRA LIVLAND blev 1917 ett språkligt enat område. 
Under den ryska revolutionen utropades den oavhängiga republiken Estland den 24 februari 1918. Efter första världskriget för Esterna ett frihetskrig 1918-1920. Efter långa förhandlingar, erkänns Estland i och med freden Tartu 1920. De baltiska länderna erkännande som självständiga stater på evig tid av Ryssland. Estland bildades av det egentliga Estland och av den norra estnisktalande delen av Livland 1917. Efter freden 1920 även av en västlig del av Ingermanland och Setumaa i söder. Från 1922 även Runö.
Regeringen första åtgärd blev att utropa åtta timmars arbetsdag inom industri och handel. Arbetare med minst tre års anställningstid gavs lagstadgad rätt till tre veckors betald semester vid mitten av 1930-talet. Alla sjukkasseanslutna och deras familjer erhöll rätt till fri läkar- och tandläkarvård samt fria glasögon. Den obligatoriska skolan blev sexårig. Andelen studenter i förhållande till befolkningen blev mot slutet av 1930-talet högst i världen. Kulturlivet blomstrade, bl a tack vare att skatteinkomster från tobaks- och spritförsäljningen. Minoriteterna gavs rätt till kulturellt självstyre.
En radikal jordreform lade grunden till snabb tillväxt inom jordbrukssektorn. Estland blev stor exportör av livsmedel. Året 1939 var den materiella levnadsstandarden lägre än i Sverige men i nivå med Finlands.
Det politiska systemet var till en början ultrademokratisk. För att folkviljan skulle få största möjliga genomslag saknades spärrar mot småpartier. Det försvårade regeringsbildningarna och skapade en rad regeringskriser. Den ekonomiska världskrisen från slutet av 1920-talet ledde till en högervridning av politiken i större delen av Europa. Riksäldsten, den förre bondeledaren och advokaten Konstantin Päts, genomförde en oblodig statskupp år 1934, riktad främst mot högerextremistiska veteraner från Frihetskriget. Profascister och kommunistiska kuppmakare hölls fängslade till slutet av årtiondet. Politiska partier förblev förbjudna.
Republiken Estland hade den 1 januari 1939 1.133 940 invånare. Av dessa var 87,8% ester , 8,2% ryssar,1,5% tyskar, 0,7% svenskar, 0,5% letter och 0,4%, judar. 98,5°/o av invånarna hade estniskt medborgarskap.
De förändringar som inträffade i befolkningens sammansättning under och efter det sista världskriget visar vad som händer när en stat införlivas med en främmande diktatur.
Tre ockupationer
Molotov–Ribbentrop-pakten var en icke-angreppspakt som undertecknades den 23 augusti 1939 i Moskva av Sovjetunionens respektive Tysklands utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop. I ett hemligt tilläggsprotokoll delades östra Europa upp så att Finland, Estland, Lettland, Bessarabien, samt östra Polen till floderna San, Wisła och Narew hamnade i den sovjetiska intressesfären, medan västra Polen och Litauen i den tyska. Avtalet korrigerades den 28 september 1939 då Sovjetunionen överlät området mellan Wisła och Bug till Tyskland i utbyte mot Litauen.
Estland kommer att drabbas av tre ockupationer.
Befolkningen tas i både tysk och sovjetisk tjänst genom tvångsmobiliseringar och deportationer. Flykten från landet inleds.
Stalin sluter en pakt med med Hitler 23 augusti 1939 om en icke-angrepspackt och delade upp Europa. Sovjetunionen ockuperar Estland 1940.
Den sovjetiska ockupationen av Estland i juni 1940 medför en kraftig åderlåtning av befolkningen. Den 14 juni 1941 och 1-3 juli på de estniska öarna, deporterars tio-tusentals ester till Sibirien. Genom avrättningar, arresteringar, deportationer och tvångsmobilisering minskad invånarantalet med c:a 60.000 människor.
Under den den första ockupationen 1941 infördes leveransplikten av jordbruksprodukter till staten, s.k. normer. För enskilda personer kan skälet för deportation vara att de inte uppfyller normen och därför med stöd av paragraf 58 sänds till Sibirien.
En del av de tvångsevakuerade och mobiliserade återvände efter flera år, många dog i Sibiriens slavläger. Det beräknar att c:a 40.000 människor försvann under den första sovjetiska ockupationen (1940-41).
Under den därpå följande tyska ockupationen 1942 till 1944 avrättades eller avled i koncentrationsläger 4.000 - 6.000 människor, 5.000 - 6.000 som tvångsmobiliserats eller slutit sig till partisanerna stupade i strid, 2.000 - 3.000 omkom under bombanfall eller flyktförsök. Befolkningen minskat med ungefär 14.000 människor. Huvuddelen av de 3500 judarna i Estland flyr till Sovjet. Estland förklaras av tyskarna som judefritt.
Utifrån Tysklands sortering av människor ordnas transporter till Sverige av 7.000 personer med estnisk-svensk anknytning, Aibofolket.
Den stora flykten
1943 evakuredades 7.000 estlandssvenskar till Sverige. Den så kallade Stora Flykten som inleddes i september 1944 tros kring 25.000 estländare ha nått Sverige. Flyktingar föredrog att försöka nå närliggande Sverige och Finland, men de som flytt i elfte timmen var tvungen att göra det till Tyskland och ca 35.000-40.000 ester kom dit. Den 22 september 1944 sänktes sjukhusfartyget Moero. Det hade 2.500-3.000 personer ombord men endast ca 600-700 överlevde. Den 6 oktober 1944 sänktes transport fartyg Nordstern nära Memel (Klaipeda). Ungefär 400-450 estländare försvann. E. Ernits har räknat ut att under hösten 1944, bland de estniska flyktingar som försökte nå Tyskland ca 1.000-1.200 personer omkom på Östersjön. Ingen vet hur många flyktingar som försvann till sjöss ombord på båtar som styrs mot Sverige. Det är allmänt uppskattat att av alla flyktingar ca 10% eller upp till 7.000 personer, skulle ha försvunnit. Baserat på de uppgifter som utfärdas den 1 oktober 1946 fanns det totalt 32.219 estländare i DP läger i Tyskland, 16.688 i USA zon (inklusive Berlin), 13.698 i den brittiska zonen, 835 i den franska zonen och 998 estländare i Österrike.
Från förryskning till självständighet
Förryskningen i Estland tog åter fart fart efter sovjets 
ockupation 1940. Detta bidrog till den starkaste drivkraften till att esterna fortfarande efter 800 år av främmande styre behöll sina traditioner med sång och dans.
Från september 1944 är Estland åter under Sovjets ockupation.
Deportationer sker kontinuerligt t.ex den 15 augusti 1945 då 407 medborgare av tyskt ursprung deporterades från Estland.
25-28 mars 1949, deporterades 20.702 personer inlåsta i boskap vagnar.
Arkivmaterial visar att det 1941 förberetts för 31.632 personer. Slutsiffran för samtliga deportationer från Estland 1940-1945 hamnar kring 60.000 personer huvudsakligen kvinnor och barn.
Koncentrationsläger ”Gulag”
De förändringar som inträffade i befolkningens sammansättning under det sista världskriget och den därpå följande ockupationen visar vad som sker med en stat som införlivas med en främmande diktatur. En folkräkning som ägde rum i Sovjetunionen 1959 visade att esternas antal 1944-59 minskat med ungefär 118.000 människor, dvs. mer än 10% av hela befolkningen. Det framgår indirekt att den största minskningen orsakades av deportationerna 1949 och 1953 samt av striderna hösten 1944. Allt som allt har Estland under kriget och ockupationen (1940-59) förlorat inemot 237.000 människor, dvs. c:a en fjärdedel av hela sin befolkning. Räknar man med de till Estland förlagda trupperna uppgår antalet invånare av icke estnisk ursprung till omkring 40%, jämfört med 12% 1939.
Efter Sovjetunionens åter annektering 1944 av Estland blev det tidigare området Petseri och området öster om Narva floden införlivat med ryska RFSR. En del av Republiken Lettland införlivades med Pskov oblast. Deportationerna i dessa områden ägde rum i maj 1950 med 1563 (425 familjer), ester och letter. Medlemmar i förbjudna religiösa sekter, 259 Jehovas vittnen, deporterades 1951.
Gruppdeportationer avtar först efter Stalins död 1953 och av enskilda personer slutligen 1991.
Under 1950-talet skedde betydande utrensningar inom maktaparaten som fick vida spridning inom kulturlivet. 125 personer avskedades vid Tartu Universitet och 100 vid Vetenskapsakademin. Dessa ersätts av rysslandsfödda ester och ryssar. Även författare, lärare och studenter rensas ut på grund av ”oren social härkomst”. Först efter 40 år, 1988, tillåts en i Estland född person att få ett högt uppdrag, Förste partisekreterare Vaino Väljas.
Fastän det ryska inslaget är starkt lever ester och ryssar åtskilda. Motsättningarna mellan landets ursprungliga invånare och de inflyttade ryssarna är tydligt trots sträng övervakning uppifrån.
När den sovjetiska genomlysningen ”Glastnost” kom lyssnade esterna noga på vad som diskuterades och prövade gränserna. Olika steg ledde fram till att den sjungande revolutionen inleddes. Fosforitbrytningsplaner väckte miljörörelsen. 1987 väckte esterna tanken på en egen ekonomi, Ise majandav Eesti ”IME = under”.
11 september 1988 protesterade 300.000 ester – fler än en fjärdedel av Estlands befolkning – mot Sovjet genom att sjunga bl.a. frihetssånger, ”den sjungande revolutionen”.
Estlands högsta Sovjet ESSR med Arnold Rüütel som ordförande förklarar den 16 november 1988 Sovjets annekteringen av landet olaglig. 
Estlands nationalflagga hissas åter på Långe Hermanns Torn (Pikk Hermann) i Tallinn den 24 Februari 1989. Den 23 augusti 1989 bildade mer än en miljon människor en över 60 mil lång mänsklig kedja av för att påminna om att det var 50 år sedan Molotov-Ribbentrop pakten ingicks.
Estland åter självständigt 1991
I ett allt svagare sovjet sker en kedja av 
händelser. Lettland utropar sin självständighet i mars 1990 medan Estland återupprättar sin självständighet den 20 Augusti 1991. Flera sovjetrepubliker utropar sin självständigheten i augusti 1991 och Sovjetunionen faller samman.
Arnold Rüütel blir ordförande i den övergångsregering som bildas 1991. Mellan åren 2001 och 2006 blir han, den siste kommunistledaren i Sovjetestland, vald till president i Republiken Estland.
I Estland har åter de nationella minoriteterna återfått den kulturautonomi som för åttio år sedan tillerkändes Estlands minoriteter. Ryssar, svenskar, tyskar och judar och ingermanländare har som minoritetsfolk rätt till egna skolor, trossamfund och politiskt förtroendevalda. I Estland finns ett Svenskt kulturråd och i Nuckö kommun är svenska en självklarhet i den kommunala verksamheten. En Ingermanländsk förening finns och sedan 2007 en nybyggd synagoga.
2016 i augusti är det för esternas del att fira, 25 år sedan andra världskriget tog slut.
2016 får Estland sin första kvinnliga president Kersti Kaljulaid.
Presidentämbetet i Estland har i stort samma roll som Kungen i Sverige. I frågan om regeringsbildande är rollen central och det krävs Presidentens godkännande av en ny regering.
Foto: Kungahuset.se
President Putin förklarar förhållandet till Estland
interfax.com
January 24, 2013
Russia ready to build good-neighborly relations with Estonia - Putin
MOSCOW. Jan 24 (Interfax) - Russian President Vladimir Putin has reaffirmed his readiness to promote constructive relations with Estonia.
"We are neighbors. Our interests coincide in many areas. I propose building up on this positive potential," Putin said, accepting credentials from foreign ambassadors on Thursday.
Russia is prepared to build constructive relations with Estonia, "following the principles of good neighborliness and respect for each other's interests," he said.
Hopp om goda relationer mellan länderna har kantats med hot om bomber och annektering.
Makten över Estland och Livland
Källa Wikipedia
Härskare över Hapsal stadsrättigheter 1279
1263 Hapsal väljs till katolske biskopens högsäte för Wiek och Ösel
1279-1595 Tyska orden (Svärdsriddarna)
1595-1721 Svensk provins
från 1710 under Ryssland Kadriorg börjar byggas 1708
1721-1917 Tsarryssland
1918-1940 Republiken Estland
1940-1941 Sovjetunionen
1941-1944 Tyskland
1944-1991 Sovjetunionen
1991- Republiken Estland
Historiska rötter till Estland / Livland
Lokalt i Eskilstuna kan vi konstatera att dagens ägare av Stora Sunby Slott har rötter från Johan von Klingspor, vilken från Livland medföljde drottning Katarina Jagellonica till Sverige såsom hennes page 1563. Johan von Klingspors son, Staffan Klingspor, naturaliserades som svensk adelsman och introducerades år 1633 på nummer 195.
Låstilverkningen i Eskilstuna har anor från Gustav Vasa och hertig Carl Philip, född 22 april 1601 på Revals slott i grevskapet Estland, död 25 januari 1622 i Narva, var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, som inlett en tillverkning i tekniska verkstäder vid forsarna i Tunafors och Torshälla och senare även Carl Gustafs stad. Av bergskolegiets handlingar 1625/1641 framgår att Torshälla Bruk/Holmens Bruk ägt bestånd sedan hertig Carl Philip tid. Verkstäderna befolkades i första hand av smeder och soldater som hämtades från Tyskland och Livland.
Klas Horn, född 3 april 1583 i Narva. Vid svenska hovet fick han 1602 plats som stallmästare hos kronprinsen Gustaf Adolf och utnämndes 1612 till riksstallmästare.
Efter ryska krigets utbrott överreste han till Livland och gjorde åren 1614–15 fälttjänst. Han utnämndes 1620, till riksmarskalk och var 1622–24 ståthållare över Eskilstuna, Ulfvesunds, Västerås och Väsby län samt Skinnskatteberg och Väster-Dalarne.
Reinhold Rademacher, född 1609, död 1668, var en industriman från Riga i Livland. Rademacher kallades till Eskilstuna av Karl X Gustav omkring år 1654. 1659 kom Reinhold Rademacher jämte ett femtiotal smidesskickliga från Kirkholm, Livland, till Eskilstuna.
Han anses ha lagt grunden för Eskilstunasmidets höga anseende. Rademacher drev smedjor i Carl Gustafs stad som var en fristad, fristående från Eskilstuna.
Under den Tyska ockupationen utmålades Eskilstuna-Kuriren som kommunisternas medlöpare. Senare kom samma tidning att bli exilesternas språkrör att spridas över välden under åren den hade en estniskspråklig upplaga.
Svensk bakgrund
Under 1920-talet, dvs för drygt 90 år sedan, var Sverige fortfarande ett utvandrar-land. Det innebär att utvandringen var större än invandringen. Just före det andra världskrigets utbrott 1939 levde endast 23.000 "utlänningar", som det då hette, i Sverige. Därmed var endast en av 280 personer född utanför landets gränser. I dag, däremot, är var femte "svensk" egentligen utlänning, eller invandrare, som vi numera säger. En stor förändring har under mellantiden ägt rum i det svenska samhället.
I större skala började invandringen redan under det andra världskriget. Det rörde sig då om skaror av flyktingar, företrädesvis från de nordiska grannländerna. Vid vapenstilleståndet 1945 uppehöll sig c:a 185.000 utlänningar i landet, bland dem c:a 35.000 balter. Flest bland dem var esterna. Efter kriget återvände de flesta flyktingarna till sina respektive hemländer. Det varken ville eller kunde esterna. De stannade i Sverige och blev därigenom Sveriges första stora invandrargrupp i modern tid.
Det är därför som Sverige-esterna har sitt givna samhällsintresse och allmänt intressanta. Vilka var de? Vad blev det av dem? Hur har de haft det?
Demografi
Den estniska gruppens antal och sammansättning är oklar och lär länge förbli så. Orsaken är, att det aldrig funnits något statistiskt intresse att klart kategorisera och sammanräkna dem. Dock brukar man i allmänhet kalkylera med c:a 25.000 ester och 7.500 estlandssvenskar i Sverige. Enligt beräkningarna av (S. A. Reinans 1979) skulle det dock ha anlänt färre än 20.000 ester till Sverige. Sammansättningen av den estniska gruppen har skiftat under årens lopp. Dels emigrerade c:a 5.000 personer omkring år 1950 företrädesvis till Canada, dels invandrade ungefär samtidigt ett lika stort antal ester från Tyskland, där de suttit i flyktingläger alltsedan krigsslutet. Antalet ester var närmast konstant även om sammansättningen skiftade.
Tabell 1. Bosatta i Sverige födda i Estland, enligt SCB 1920-2008.
Tabell 1 Helen_Pill_2017_G2A_Väliseestlased_Rootsis.pdf Mehed=Män, Naised=Kvinnor Kokku=totalt
Av rena definitionsskäl är det högst oklart hur många "ester" det finns i Sverige. År 1970 räknade Invandrarverket med att 24.000 personer "hade estniska som modersmål". S. A. Reinans räknar 1979 med c:a 11.000 ester, "som är födda i Estland" och deras barn, c:a 15.000 personer, av vilka kanske 4.000 "har två estniska föräldrar". Blandäktenskapen blir ju statistiskt alltmer frekventa. Om den tredje sverigeestniska generationens antal och sammansättning är det därför svårt att ens gissa. Det kan röra sig om några tusen barn, varav de flesta otvivelaktigt har en starkare svensk än estnisk identitet.
Till problematiken hör också de estniska kvinnornas sedan generationer låga fertilitet, oavsett var de lever här i världen, om i Estland, om i Sibirien, om i Sverige eller Canada. Detta har länge varit ett accelererande allvarligt problem i det av Sovjet ockuperade Estland.
Efter Estlands återupprättande och främst efter Estlands EU-medlemskap har en betydande emigration skett. Främst är det unga välutbildade ester som söker sig till länder som erbjuder bättre löner. Till Sverige har det invandrat en betydande antal ester och estlands-ryssar. Denna grupp har i obetydligt antal anslutit till krigstidens invandrare och deras organisationer.
Vart tog de vägen?
Från flykting- och uppsamlingsläger vid Sveriges östkust och från Gotland skickades de anlända esterna redan efter några veckor ut på beredskapsarbeten, ut i skogen och till ödsliga vägbyggen. Andra fick plocka betor i Skåne. Ett fåtal lyckades få arkivarbete vid landets lärda och samhälleliga institutioner. I princip rådde förbud mot bosättning i storstäderna. Man fick inte bo i storstäderna. Och asylrätten hotades om man bedrev politisk verksamhet. Från arbetarrörelsen och kommunisterna bedrev kampanjer att de skulle återsändas till Sovjet. En skarp skillnad i attityd mot nyanlända mellan gårdagens och dagens svenska samhälle.
Redan 1946 började esterna samlas i landets industrialiserade orter, t.ex. Kumla, Höganäs, Olofström, Borås, Norrköping, Eskilstuna och i de stora städerna. Efter hand och parallellt med den svenska samhällsutvecklingen i stort har det under senare årtionden ägt rum en flyttning mot storstadsregionerna, framför allt mot Stockholmsområdet.
Hur har det gått?
Frågan om "det gått bra eller dåligt" för esterna i Sverige. Utan att flyktingarna fick något större stöd från samhället finns rent allmänt en föreställning, att esterna tack vare arbetsflit, sammanhållning och sparsamhet klarat sig väl ekonomiskt. Deras genomsnittliga utbildning var betydlig högre än svenskarnas, (30% med högskola jämfört med svenskarnas 12%). Jämfört mot riksgenomsnitt fick krigstidens exil-ester förhållandevis kvalificerade befattningar.
Enstaka ester blivit s.k. rikskändisar, dvs fått högsta nationella status. De mest bekanta torde vara rörelsepedagogen Ernst Idla, pianisten Käbi Laretei och publicisten Andres Kung. Även andra inom sina fack internationellt välrenommerade Sverige-ester är bankmannen Rudolf Jalakas, tonsättaren Eduard Tubin samt de avlidna vetenskapsmännen, konsthistorikern Armin Tuulse och fenno-ugristen Julius Mägiste. På senare tid har en ny generation estlandsättlingar presenterat sig T.ex André Pops , Charlotte Kalla, Kristian Luuk, Lena Endre, Mati Lepp, Ilon Wikland, Peeter-Jaan Kask, Maarja Talgre och Lars Endel Roger (rondellhund) Vilks.
Estland
Tre stora folktapp i modern tid kan identifieras
-
1.Deportationer Gulag och döda under kriget, 140.000-200.000
-
2.Flyktingar 1939-1945, 200.000
-
3.Migranter efter 1991, 200.000 migrerat till EU.
2016 är för första gången på länge ett år med stigande befolkning, främst inflyttning från Ukraina.