Fångläger i Sverige
Fångläger i Sverige
Ur den g(l)ömda historien
När Sverige skickade ryssar till Stalin
Av Kaa Eneberg | 6 februari 2009
Hans Lundgren
Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget
Västmanlands läns museum
Baltutlämningen 1945 är ett begrepp i modern svensk historieskrivning. Men vem har hört talas om ryssutlämningen? Denna skamfläck i vår nära historia behandlas i en ny bok, som här anmäls av Kaa Eneberg, journalist i Dagens Nyheter och författare till bland annat tre böcker om svenskar i Sovjetunionen: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask”.
Om ryssutlämningen, denna synnerligen hemliga och hemlighållna operation, berättar Hans 
Lundgren, lokalredaktör vid Upsala Nya Tidning, utförligt i den nyutkomna boken Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget, utgiven av Västmanlands läns museum (2008).
Boken, med intressanta foton av de ryska fångarna, bygger på dokumentation insamlad av museet och Lundgrens egna intervjuer i huvudsakligen Bergslagen. Tungt väger vittnesmål av en f d sovjetfånge som 1992 återkom till bygden för att träffa sonen som fötts efter hans utvisning. Mannen skrev före sin död ner sin version av tiden i Sverige och återresan, en dyster berättelse ur Gulagarkipelagens grymma värld.
Ryssutlämningen är så okänd att Lundgren under sina många år med arbetet ständigt fått motfrågan ”du menar väl baltutlämningen?” Den svenska allmänheten reagerade våldsamt i januari 1946 då cirka 150 hungerstrejkande och sjuka balter tvingades iväg till Sovjetunionen. Händelsen blev ett trauma i svensk historia. Att tusentals sovjetryska flyktingar åren innan hade utlämnats till sitt hemland fick ringa uppmärksamhet. I båda utlämningsprocesserna handlade Sverige undergivet gentemot den mäktiga segrarmakten i öst.
Svenska och sovjetiska myndigheter kallade operationen repatriering eller frivillig hemresa. Socialstyrelsen hade belagt all personal i rysslägren med munkavle. Absolut ingenting fick ”yppas för utomstående” hette det i kontrakten. Totalt var 170 personer anställda i de olika lägren som var igång ända till efter krigsslutet. Då hade sammanlagt 27 000 sovjetmedborgare – soldater, civila, kvinnor och barn – transporterats, huvudsakligen från Norge genom Sverige till Sovjetunionen.
Lundgren skriver huvudsakligen om händelserna kring utlämningen av cirka 900 sovjetryssar som hölls i läger i Bergslagen. De var soldater ur röda armén som flytt till Sverige från tyska krigsfångeläger i Finland och Norge. De var alla medvetna om vad som väntade i hemlandet; sovjetsoldater som låtit sig tillfångatas bestraffades som krigsförbrytare, de flesta som fångar i Gulag.
Sovjetfångarna i Sverige placerades ut i baracker på orter med kommunistiska sympatier. Efter slavarbete i tyska läger var de glada över hyggliga förtjänster genom arbete i skogarna och hos bönderna, och spenderade glatt pengarna lokalt på kostymer, cyklar och dansbanor.
Lägren var formellt underställda socialstyrelsen med svensk personal, men kontrollerades helt av sovjetmakten. Enda tillåtna läsning var sovjetpropaganda. Sovjetfanan var ofta hissad och den sovjetiska nationalhymnen sjöngs av kraftfulla stämmor i skogarna.
Att bestraffningar väntade visste även svenska myndigheter, enligt Sandlerkommissionens rapport efter kriget. Förre utrikesministern Rickard Sandler var landshövding i Gävleborg vid den här tiden. Den svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom, känd bland annat för sin missvisande rapportering om den försvunne Raoul Wallenberg, hade dock försäkrat att ”inget ont skulle vederfaras” återvändarna.
Vad som hände efter utlämningen verkar svårt att få fram. Lundgren har försökt, i samarbete med en svensk kollega, men har stött på patrull i sovjetiska, numera ryska arkiv.
Även i Sverige har arbetet varit snårigt. I Tage Erlanders utgivna dagböcker nämns ryssutlämningarna inte alls, trots att han då var statssekreterare på socialdepartementet och samordnare för samlingsregeringen. Han kan inte ha varit ovetande om beslut som rörde ryssarna, menar Lundgren.
En svensk arbetsledare för internerna i Bergslagen fick via en finsk officer besked om att bergslagsryssarna sköts i en skogsdunge efter ankomsten till Viborg. Lundgren nämner detta som en teori som han inte funnit belägg för. Svensken talade ryska och hade efter arbetsår i Sovjetunionen kunskap om förhållanden där. Han torde ha varit en av de hundratals svenska sovjetemigranter bland de så kallade kirunasvenskarna som på 1930-talet värvades som arbetskraft.
Kontakten mellan ryssarna och ortsborna – som sovjetlegationen inte ansåg önskvärd – avbröts abrupt när fångarna sattes på tåget till Gävle. Trots alla personliga band, med okänt antal rysk-svenska barn som följd, har ingen av de utlämnade hörts av med undantag för den nämnde ukrainaren.
Svenska vänner som sökt kontakt med de hemskickade har aldrig fått svar från de sovjetiska myndigheterna.
Totalt transporterades 2 500 sovjetsoldater från Bergslagen via Finland till hemlandet i olika omgångar. Först när fartygen nått Åbo i Finland kunde Dagens Nyheter meddela att sovjetryska krigsfångar rest hem.
På berörda orter, som Krampen mellan Örebro och Krylbo, kunde utlämningen inte hemlighållas. I lokaltidningen Bärgslagsposten hade man kunnat läsa positiva reportage om de välorganiserade lägren. I skenet av lägereldar tog befolkningen ett sista sorgset farväl. Sex ryssar hade under natten lyckats fly. Hur många som undgått utlämning vet man inte. En rysk flykting lyckades hålla sig undan svenska myndigheter ända till 1972, då han fick uppehållstillstånd. Han hade försörjt sig genom skogsarbete och efterlämnade en stor summa pengar som gick till allmänna arvsfonden då han saknade familj.
Vad som hände när de gick ombord på Sveabolagets ”Örnen” och ”Warjo” i oktober 1944 är oklart. Från senare transporter rapporterades om ryssar som flytt, skjutits och drunknat.
Ortsbor talar i boken om att de ryska fångarna ville hem. Omsorgen om familjerna hemma vägde nog tyngst. Att repressalier väntade de olydigas anhöriga hade lägrens NKVD-folk gjort klart för internerna.
Boken, med intressanta foton av de ryska fångarna, bygger på dokumentation insamlad av museet och Lundgrens egna intervjuer i huvudsakligen Bergslagen. Tungt väger vittnesmål av en f d sovjetfånge som 1992 återkom till bygden för att träffa sonen som fötts efter hans utvisning. Mannen skrev före sin död ner sin version av tiden i Sverige och återresan, en dyster berättelse ur Gulagarkipelagens grymma värld.
Ryssutlämningen är så okänd att Lundgren under sina många år med arbetet ständigt fått motfrågan ”du menar väl baltutlämningen?” Den svenska allmänheten reagerade våldsamt i januari 1946 då cirka 150 hungerstrejkande och sjuka balter tvingades iväg till Sovjetunionen. Händelsen blev ett trauma i svensk historia. Att tusentals sovjetryska flyktingar åren innan hade utlämnats till sitt hemland fick ringa uppmärksamhet. I båda utlämningsprocesserna handlade Sverige undergivet gentemot den mäktiga segrarmakten i öst.
Svenska och sovjetiska myndigheter kallade operationen repatriering eller frivillig hemresa. Socialstyrelsen hade belagt all personal i rysslägren med munkavle. Absolut ingenting fick ”yppas för utomstående” hette det i kontrakten. Totalt var 170 personer anställda i de olika lägren som var igång ända till efter krigsslutet. Då hade sammanlagt 27 000 sovjetmedborgare – soldater, civila, kvinnor och barn – transporterats, huvudsakligen från Norge genom Sverige till Sovjetunionen.
Lundgren skriver huvudsakligen om händelserna kring utlämningen av cirka 900 sovjetryssar som hölls i läger i Bergslagen. De var soldater ur röda armén som flytt till Sverige från tyska krigsfångeläger i Finland och Norge. De var alla medvetna om vad som väntade i hemlandet; sovjetsoldater som låtit sig tillfångatas bestraffades som krigsförbrytare, de flesta som fångar i Gulag.
Sovjetfångarna i Sverige placerades ut i baracker på orter med kommunistiska sympatier. Efter slavarbete i tyska läger var de glada över hyggliga förtjänster genom arbete i skogarna och hos bönderna, och spenderade glatt pengarna lokalt på kostymer, cyklar och dansbanor.
Lägren var formellt underställda socialstyrelsen med svensk personal, men kontrollerades helt av sovjetmakten. Enda tillåtna läsning var sovjetpropaganda. Sovjetfanan var ofta hissad och den sovjetiska nationalhymnen sjöngs av kraftfulla stämmor i skogarna.
Att bestraffningar väntade visste även svenska myndigheter, enligt Sandlerkommissionens rapport efter kriget. Förre utrikesministern Rickard Sandler var landshövding i Gävleborg vid den här tiden. Den svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom, känd bland annat för sin missvisande rapportering om den försvunne Raoul Wallenberg, hade dock försäkrat att ”inget ont skulle vederfaras” återvändarna.
Vad som hände efter utlämningen verkar svårt att få fram. Lundgren har försökt, i samarbete med en svensk kollega, men har stött på patrull i sovjetiska, numera ryska arkiv.
Även i Sverige har arbetet varit snårigt. I Tage Erlanders utgivna dagböcker nämns ryssutlämningarna inte alls, trots att han då var statssekreterare på socialdepartementet och samordnare för samlingsregeringen. Han kan inte ha varit ovetande om beslut som rörde ryssarna, menar Lundgren.
En svensk arbetsledare för internerna i Bergslagen fick via en finsk officer besked om att bergslagsryssarna sköts i en skogsdunge efter ankomsten till Viborg. Lundgren nämner detta som en teori som han inte funnit belägg för. Svensken talade ryska och hade efter arbetsår i Sovjetunionen kunskap om förhållanden där. Han torde ha varit en av de hundratals svenska sovjetemigranter bland de så kallade kirunasvenskarna som på 1930-talet värvades som arbetskraft.
Kontakten mellan ryssarna och ortsborna – som sovjetlegationen inte ansåg önskvärd – avbröts abrupt när fångarna sattes på tåget till Gävle. Trots alla personliga band, med okänt antal rysk-svenska barn som följd, har ingen av de utlämnade hörts av med undantag för den nämnde ukrainaren.
Svenska vänner som sökt kontakt med de hemskickade har aldrig fått svar från de sovjetiska myndigheterna.
Totalt transporterades 2 500 sovjetsoldater från Bergslagen via Finland till hemlandet i olika omgångar. Först när fartygen nått Åbo i Finland kunde Dagens Nyheter meddela att sovjetryska krigsfångar rest hem.
På berörda orter, som Krampen mellan Örebro och Krylbo, kunde utlämningen inte hemlighållas. I lokaltidningen Bärgslagsposten hade man kunnat läsa positiva reportage om de välorganiserade lägren. I skenet av lägereldar tog befolkningen ett sista sorgset farväl. Sex ryssar hade under natten lyckats fly. Hur många som undgått utlämning vet man inte. En rysk flykting lyckades hålla sig undan svenska myndigheter ända till 1972, då han fick uppehållstillstånd. Han hade försörjt sig genom skogsarbete och efterlämnade en stor summa pengar som gick till allmänna arvsfonden då han saknade familj.
Vad som hände när de gick ombord på Sveabolagets ”Örnen” och ”Warjo” i oktober 1944 är oklart. Från senare transporter rapporterades om ryssar som flytt, skjutits och drunknat.
Ortsbor talar i boken om att de ryska fångarna ville hem. Omsorgen om familjerna hemma vägde nog tyngst. Att repressalier väntade de olydigas anhöriga hade lägrens NKVD-folk gjort klart för internerna.
Publicerad 14 mars, 2001 Populär historia Text: Kenth Olsson
Ett lands utrikespolitiska historia är i mycket dess hemligstämpel. För svenskt vidkommande äger det giltighet framför allt i förbindelserna österut, som in i nutid avsatt vita fläckar i den svenska historieskrivningen. Ett sådant exempel är de olika ”ryssläger” som fanns i folkhemmets Sverige. En episod som i närmare ett halvt sekel har dolts under statens hemligstämpel.
De handlingar som berör dessa läger frisläpptes först för något år sedan, ungefär samtidigt med Sovjetimperiets sönderfall Men inte allt blev tillgängligt. Fortfarande finns det sekretessbelagt material om de öar av sovjetenklaver på svenskt territorium som lägren delvis utgjorde.
Bakgrunden var den enorma flyktingvåg som andra världskriget skapat. Vid krigets slutskede befann sig 60 miljoner européer på flykt. I Sverige fanns över 100 000 flyktingar, därav omkring 34000 som Moskva betraktade som sovjetiska medborgare och som man krävde skulle återsändas.
Drygt 30 000 av flyktingarna var civila balter. Därutöver befann sig i Sverige också runt 4000 sovjetryssar, mer än hälften av dem soldater ur Röda armén som flytt ur krigsfångläger i Norge, Finland och Tyskland. De resterande utgjordes till övervägande delen av finsktalande ingermanländare från Sovjet som under kriget evakuerats till Finland och därefter tagit sig till Sverige.
Sovjet kom i slutet av kriget att intressera sig för ”sina” flyktingar utomlands. Diplomatiska propåer riktades mot berörda länder, bland annat Sverige, i syfte att få dem hemskickade. De tvära maktpolitiska omkastningar som världskriget medfört, gav det nu militärt mäktiga Sovjet trumf på hand. Vid krigets slut våren 1945 var exempelvis Sverige näst intill omringat av Stalins väldiga krigsmaskin. Röda armén fanns representerad på Bornholm, i Polen och i östra Tyskland, på Baltikum och i Nordnorge. Finland var helt i sovjetisk makt.
Det var ingen rogivande horisont de svenska regeringsmedlemmarna i Stockholm hade att blicka ut över. Att skapa goda förbindelser med Kreml framstod mot denna bakgrund som ett primärt, och nödtvunget, utrikespolitiskt mål i en värld söndrad av krig och våld.
Brickor i spelet
En grundläggande strävan i utformningen av den svenska flyktingpolitiken blev att till det yttersta söka undvika konfrontation med Moskva. En strategi utarbetades med principen att inga sovjetiska utlämningskrav skulle avslås utan att de kompenserades med bifall i andra. Eller omvänt: Om smärre krav bifölls trodde regeringen sig lättare kunna avvisa andra större. Hur som helst innebar det att flyktingarna kom att användas som brickor i det utrikespolitiska spelet mellan Sverige och Sovjet.
Vinstlotten drogs av de 30 000 civila balter som flytt över havet till Sverige. Efter utdragen väntan och mycken oro lyckades regeringen till slut klara balterna undan utlämning.
Förlorarna fanns bland de drygt 4000 sovjetryska flyktingar som, i motsats till de baltiska flyktingarna, inte hade någon stark svensk opinion att luta sig mot. Deras tillvaro i Sverige och det dystra öde som väntade drygt hälften av dem, har i mer än 45 år varit okänt för den stora allmänheten. Först nu, efter det att hemligstämpeln hävts på den dossier om rysslägren som finns på Riksarkivet, går det att något så när rekonstruera de sovjetiska flyktingarnas korta historia på svensk mark.
De bilder vi har från 1940-talet visar leende och till det yttre nöjda lägerfångar. Utåt framställdes lägren närmast som idylliska härbärgen för krigströtta ryssar. Svenska tidningar publicerade foton på leende ryssar som om dagarna arbetade frivilligt under sång och skratt och om kvällarna spred glädje på orten med dansuppvisningar och gemyt.
Många av de dokument som Populär Historia fått tillgång till, totalt rör det sig om flera tusen handlingar, ger däremot en mycket mörkare bild av deras tillvaro. Handlingarna på Riksarkivet belyser dessutom de sovjetiska myndigheternas påtryckningar på den svenska regeringen.
Stalin krävde information
Moskva avsåg helt frankt att med egen personal åka runt i Sverige och fånga in, koncentrera och kontrollera ”sina” flyktingar. Den svenska regeringen skulle, krävde Stalin, omgående ge ryssarna information (personuppgifter etc) om alla i Sverige varande sovjetryska flyktingar samt förmedla underrättelser om varje nyanländ för att därefter samla ihop dem i särskilda läger med sovjetisk personal.
Det första rysslägret upprättades våren 1942 på Baggå herrgård i Västmanland. Några månader senare fanns i lägret 82 sovjetryska medborgare. Fler läger följde i snabb takt: Baggbron och Krampen i Västmanlands län, Aborrtjärn i Kopparbergs län, Storvreta i Uppsala län, Lisma herrgård i Huddinge och Byringe utanför Strängnäs. Dokument som rör de enskilda lägrens administration – framför allt de i Byringe och Lisma – ligger till avgörande delar fortfarande under hemligstämpel, vilket omöjliggör en detaljrekonstruktion av lägrens verksamheter.
Hårda förhandlingar
Samtidigt med rysslägrens tillkomst började Sverige på uppmaning från Moskva att lämna ut personuppgifter på nyanlända sovjetryska flyktingar till den sovjetiska legationen. Oenighet uppstod emellertid om hur lägren skulle organiseras och administreras. Först efter mer än ett års hårda förhandlingar kom regeringarna i Moskva och Stockholm överens. Ett rysslägeravtal slöts i september 1943 som innebar att Moskvas utsända fritt skulle få resa mellan ambassaden i Stockholm och rysslägren samt ha ”ensamrätt” på de intagnas ”allmänna kulturella behov”. Lägren skulle underställas såväl en svensk som en sovjetisk lägerchef.
Det svensk?sovjetiska dubbelkommandot i rysslägren orsakade en ständig dragkamp om den reella makten. Den sovjetiska sidan tog snabbt kommandot och anklagade exempelvis sin svenska motpart för antisovjetisk propaganda sedan flyktingarna tillåtits lyssna på radio och anordna gudstjänster i lägren.
Ryssarna styrde
Den sovjetiska lägerpersonalen tilläts utöva en påtaglig inre kontroll. Ett typexempel var lägret i Baggå, där den sovjetiske kommendanten och sju kommissarier kontrollerade de intagnas dagliga liv och verksamhet. De i lägret som bröt mot de inre ordningsföreskrifterna var enligt svensk-sovjetisk överenskommelse ansvariga inför Legationens Konsulära Avdelning. Och de löner som betalades ut till arbetande flyktingar kunde enligt en specialförordning konfiskeras ”i den sovjetiska statens namn”.
Sovjetiska utsända besökte lägret kontinuerligt och hade slutna möten med flyktingarna varvid den svenske lägerchefen förvägrades närvara. Övergrepp förekom mot oppositionella flyktingar och i en polisrapport (28/1 1943) bekräftades att ”svåra missförhållanden råda ifråga om kontrollen och övervakningen av ryssarna i Baggå”.
Bröt mot svensk lag
Socialstyrelsen konstaterade i en skrivelse att lägerkommendanten och hans kommissarier betraktade Baggå-flyktingarna som en till Sovjet ”underställd grupp” och att de i behandlingen av dem och i skötseln av lägret kontinuerligt bröt mot svensk lagstiftning. Därför var det lämpligast om ”lägret upphörde att existera”, skriver socialstyrelsen. UD vägrade dock, eftersom ett ”sådant förfarande stå i bestämd motsats till ryska legationens önskningar”.
Också i Lisma-lägret styrde och ställde den sovjetiske lägerkommendanten och hans mannar efter behag. Enligt avtal hade man till och med ”officiell rättighet att varje dag hissa den sovjetryska flaggan vid lägret”. Vid ett tillfälle försökte den sovjetiska lägerledningen öppet sabotera en polisutredning rörande ett politiskt mord som förövats inom lägerområdet.
Den svenske lägerchefen uppgav inför utlänningskommissionen att ”min uppfattning är att den ryska legationen anser mordet som en ren intern sak och skyddar mördaren från att bli upptäckt”. Ryssarna krävde att den ”dåliga människa” som mördats skulle begravas ”utan några ceremonier och i tysthet”.
Rysslägeravtalet sanktionerade i realiteten att en främmande totalitär makt gavs legitimitet att bedriva politisk verksamhet bland flyktingar på svenskt territorium. Från svensk sida var man i praktiken oförmögen att skydda motsträviga lägerflyktingar mot övergrepp.
Flyktingar från Finland
Stilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjet i september 1944 fick i flyktingfrågan särskild betydelse för svenskt vidkommande. Avtalet förband Finland att utlämna alla sovjetryska medborgare som uppehöll sig i landet. Precis som i Sverige ville många av dem inte återvända till Sovjet. Tusentals av dem flydde till Sverige.
Ryssarna upprepade då med skärpa att också alla sovjetmedborgare som befann sig i Sverige skulle skickas hem, även de som rymt från rysslägren. (Den sovjetiska legationen krävde att en småbrukare som tagit emot en rymling från lägret i Lisma skulle förvisas i inre exil till en annan del av Sverige ”då han uppträtt fientligt mot ryska staten”.)
Över huvudena på de sovjetryska flyktingarna pågick ett iskallt politiskt spel om deras öden. Representanter för den sovjetiska legationen i Stockholm hotade med diplomatiska förvecklingar om Sverige inte tillmötesgick kraven på ovillkorlig utlämning. Det fick den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, att rekommendera regeringen att med ett ”smidigt handlag” (i realiteten en massdeportation) slingra sig ur frågan ”huruvida något slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater”. Socialminister Gustav Möller ansåg att man ”borde med tvång föra ut så många som möjligt, i varje fall dem som är i lägren”.
Regeringen valde emellertid att fortsätta sin utrikespolitiska balansakt och gick med på att utlämna sovjetryssar, men ”enbart” de som i början av oktober 1944 befunnit sig i ryssläger samt de som efter detta datum rymt från lägren. Därmed var repatrieringen ett faktum. Bara under oktober och november 1944 transporterades i hemlighet mer än 1000 sovjetryska flyktingar till Sovjet.
900 skeppades hem
Den 10 oktober företogs den enskilt största repatrieringen. De två Sveabolagsfartygen ”Örnen” och ”Wargo” lämnade då hamnen i Gävle med 900 ryssar ombord. Operationen skedde under stort hemlighetsmakeri i samarbete med sovjetisk personal och all fotografering i hamnområdet var på sovjetisk inrådan förbjuden.
Repatrieringen till Sovjet kan inte betecknas som frivillig, även om svenska myndigheter skenbart ville göra gällande att så var fallet. Den svenska politiken var hela tiden att tvinga iväg dem alla. Även om inget direkt våld förekom vid repatrieringen gavs flyktingarna i rysslägren ingen möjlighet att individuellt ta ställning till om de ville stanna kvar. Något erbjudande om politisk asyl förekom inte. Den i sig tvivelaktiga svenska repatrieringspolitiken var och förblev dock kvantitativt humanare än den västmakterna bedrev vid samma tidpunkt.
Vid årsskiftet 1944/45 fanns det i Sverige, förutom balterna, kvar drygt 1500 sovjetryska flyktingar, därav närmare 1100 ingermanländare, men antalet ökade hela tiden. Moskva ville på egen hand söka upp och bearbeta var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Regeringen fortsatte sitt flyktingpolitiska balansnummer och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med en namn? och adresslista på ungefär hälften (784 personer) av de kvarvarande flyktingarna.
Med svenska regeringens goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige 1945 och bearbetade de flyktingar som ”listats” av den svenska regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.
Hotfulla metoder
Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder sökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. Ryssarna drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro att de var tvungna att återvända till Sovjet.
De sovjetiska övertrampen fick regeringen att protestera och kräva bättring. Men det var för sent. Resultatet av den ambulerande sovjetiska övertalningskampanjen blev att närmare en fjärdedel av de på listan medtagna flyktingarna valde att resa hem.
De hemvändandes öde är okänt. Sannolikt gick det för dem som för de flyktingar västmakterna deporterade. Det innebär i så fall att ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil.
Mer än hälften av de 4000 sovjetryska flyktingarna skickades tillbaka. De blev offer för en flyktingpolitik som i skuggan av den nya stormaktsdiktaturen i öster underordnades utrikes kompromisspolitik; en påminnelse om att världskriget förvisso slutade med totalt nederlag för nazismen, men bara en halv seger för demokratin. Kriget hade förvandlat Stalins totalitära kommuniststat till en supermakt som inte kunde behandlas hur som helst.
Kenth Olsson är historiker och författare.
2 juli 2011
Från februari 1940 byggdes interneringsläger. Sista avvecklades 1948.
Bland dessa finns
Axmar (1945)
Ede (1943–1948)
Florsberg (1943–1948)
Hälsingmo (1943–1948)
Kusfors (1944–1945)
Långmora (mars 1940-1945)
Rengsjö (1942–1945)
Smedsbo (mars 1940-1945)
Sunnerstaholm (1945–1946)
Säter (1943–1946)
Sörbyn (1944–1945)
Tjörnarp (1945–1946)
Vägershult (1942–1945)
Abborrtjärn
Abborrtjärn hade sommaren 1940 till våren 1942 varit interneringsläger för politiska flyktingar.
I september 1943 började man ta emot ryssar. Lägret låg några mil från Baggbron i Smedjebackens kommun.
Baggå
Baggå herrgård väster om Skinnskatteberg var ett ryssläger, dvs ett interneringsläger för sovjetiska soldater under det andra världskriget. Lägret startade dock i juli 1940 för andra flyktingar.
Då fanns det tyska, norska, holländska, polska, tjeckiska och statslösa flyktingar, inklusive hela familjer.
Efter att de sovjetiska medborgaran rest hem användes lägret för tyska medborgare, peridovis för judar som räddats av de vita bussarna. Därefeter som baltisk läger. Lägret stängdes i juni 1946.
Byringe
Under sovjetisk flagg på sörmländsk mark
Mer än 3000 ryssar som flytt från Röda armén hamnade i Sverige under andra världskriget. En del av fångarna hamnade i Byringe, nio kilometer söder om Strängnäs.
Flera tusen ryska soldater internerades på svensk mark under andra världskriget. Ett av dem låg i Byringe, söder om Strängnäs. Där fick fångarna hjälpa till att bygga väg 55 till Malmköping.
Alla läger placerades så att det skulle finnas fysiskt arbete att utföra i närheten.
Det lägret var speciellt eftersom de soldater som hamnat där var uniformerade vid ankomsten till Sverige, och därmed betraktades som krigsfångar. Enligt folkrätten var det riktigt att internera sådana flyktingar.
Byringe, och övriga "ryssläger" i Sörmland och Västmanland, drevs under sovjetisk översyn, och i slutet av kriget lämnades 2 500 ryska flyktingar lämnades ut till Sovjet och långa straff i Gulag.
Mer än 3000 ryska soldater som hamnat i tysk fångenskap lyckades fly till Sverige under åren 1941-43. Här internerades de i läger i Sörmland och Västmanland som svenska regeringen helt lät styras av Sovjetmakten. Under andra världskrigets sista halvår utlämnades 2 500 av dessa ryssar till Sovjet, alla med hårda straff att vänta.
Nu har en av barackerna där dessa krigsfångar bodde flyttats till Mälsåkers slott, där den användas som museum.
Krampen
Väl skyltat runt Krampens station.
Rysstenen ligger 6 km bort.
Information turistinformationen
0222-45045. Skinnskatteberg turism
Varför levde hundratals sovjetiska soldater i Bergslagens skogar under andra världskriget? Och varför tänds än idag ljus vid den så kallade rysstenen? I Krampen, två mil från Skinnskatteberg, har det funnits ett flyktingläger för sovjetiska soldater. Det var ett barackläger som byggdes i slutet av andra världskriget. Nu är det rivet och bara några enstaka spår återstår i landskapet. Inte heller Krampen järnvägsstation finns kvar. Men i skogen har skyltar och fotografier satts upp som berättar om en tidigare nedtystad del av vår historia. En dryg halvmil från lägerplatsen ligger rysstenen.
Under andra världskriget, 1939-1945, flydde tusentals människor från krigets Europa till det neutrala Sverige. Bland dem fanns sovjetiska militärer som rymt från tyska krigsläger
i de ockuperade Norge och Finland. Där hade de utnyttjats som slavarbetare för att bygga vägar och järnvägar. I Sverige ordnades läger, tre av dem låg i Skinnskattebergs kommun:
Baggå herrgård, pensionat Udden i Baggbron och Krampen.
I oktober 1944 utlämnades dessa flyktingar till Sovjet. Det var ett krav från sovjetmakten som den svenska regeringen gick med på. I Sverige ansåg man det var säkrast att lyda Sovjetunionen som i och med krigets slut hade fått en mäktig ställning. De unga männens hemresa har tystats ned och efteråt ställer sig många frågan om det verkligen var rätt att skicka hem dem. Josef Stalin, som regerade Sovjetunionen, betraktade krigsfångar som landsförrädare. Den sista kulan skulle man som soldat ge sig själv istället för att låta sig tillfångatas. Det var ungefär 2 500 personer som utelämnades. Många hamnade i fruktansvärda arbetsläger och gick en mycket osäker framtid till mötes.
I Skinnskattebergs kommun har läger dessutom funnits i Baggå herrgård och Udden i Baggbron. Mer finns att läsa i boken ”Krampen och andra ryssläger i Sverige under andra världskriget” som getts ut av Västmanlands läns museum.
Malin Björkqvist berättelse
Flyende ryssar samlades i Hagaström
Tusentals sovjetiska soldater flydde till Sverige från tysk fångenskap I Sverige placerades de i läger, ett fanns i Hagaström, och i slutet av kriget sändes de från Gävle hamn till Sovjet där de straffades som landsförrädare. Journalisten Hans Lundgren b
erättar i en ny bok ingående om rysslägren, utskeppningen och vad som hände sen.
Lissma,
Lissma genomgångsläger i Huddinge öppnades våren 1942 och stängdes i oktober 1946.
Det var ett ryssläger.
Ryssläger i Storvreta
Under andra världskriget flydde sovjetiska soldater till Sverige. De samlades i flera läger, bland annat i Storvreta, innan de utlämnades till Sovjet. Hans Lundgren har skrivit en bok om en mörk del av vår historia.
Hans Lundgren: "Större delen hamnade i Gulag"
I GULAG, DE sovjetiska arbets- och interneringslägren, rådde total censur. Anatolij försökte även skriva brev när han långt senare blev ”fri”, men det var omöjligt. Att i stort sett ingen i trakten hörde något från någon av sina ryska vänner gjorde att alla förstod, eller trodde att de förstod: Samtliga måste ha dödats när de kom tillbaka. Så har det sagts, i närmre 60 år. Tack vare boken och Anatolijs berättelse får vi nu en annan bild av vad som hände. Hans Lundgren gjorde boken i rätt tid. I dag finns bara Anatolijs testamente kvar. Men hans minnen lever vidare i det och det kommer att tändas ljus vid rysstenen i många år framöver.
LÄGREN
Det fanns sju läger i Sverige som tog emot sovjetiska soldatflyktingar: Krampen, Baggbron, Baggå, Abborrtjärn, Byringe (Strängnäs), Lissma (Stockholm) och Storvreta (Uppsala). Vid andra världskrigets slut öppnades ett läger utanför Gävle.
BOKEN
Krampen – Ryssläger i Sverige under andra världskriget ges ut av Västmanlands läns museums eget förlag. Museichefen Carl-Magnus Gagge och Anette Rattfelt har varit redaktörer. Anette Rattfelt har haft en viktig roll och hittat många av de 70 bilder som finns i boken. Dessutom finns ett flertal historiska dokument i boken. Skinnskattebergsbon Magdalena Danielsson har gjort många av intervjuerna i boken.
Krampen – Ryssläger i Sverige under andra världskriget ges ut av Västmanlands läns museums eget förlag. Museichefen Carl-Magnus Gagge och Anette Rattfelt har varit redaktörer. Anette Rattfelt har haft en viktig roll och hittat många av de 70 bilder som finns i boken. Dessutom finns ett flertal historiska dokument i boken. Skinnskattebergsbon Magdalena Danielsson har gjort många av intervjuerna i boken.
HANS LUNDGREN
Författaren arbetar till vardags på Upsala Nya Tidning, som lokalredaktör i Heby kommun. Genom ett initiativ från Västmanlands läns museum fick han möjlighet att under två månaders ledighet skriva klart boken: Ryssläger i Sverige under andra världkriget. Arbetet med boken har dock pågått under 10 år.
Boken kan beställas på telefon 021 - 39 32 22 .
ISBN 978-91-85397-85-3
Sveriges utrikespolitiska historia och dess hemligstämpel. För svenskt vidkommande äger det giltighet framför allt i förbindelserna österut, som in i nutid avsatt vita fläckar i den svenska historieskrivningen. Ett sådant exempel är de olika ”ryssläger” som fanns i folkhemmets Sverige. En episod som i närmare ett halvt sekel har dolts under statens hemligstämpel. Läs vidare
Stensele, Storuman ett interneringsläger där myndigheterna internerar svenska kommunister, pacifister, syndikalister och vänstersossar under andra världskriget. I detta läger får de internerade arbeta med att bygga en hemlig flygbas.
Fångläger i Dalarna
Ingels, Rätvik 1942-46 Svarttjärn
var ett av de slutna läger där svenska myndigheter tvångsinternerade civila utlänningar under andra världskriget. Svarttjärn/Ingelslägret var dessutom hemligt. I de tolv barackerna internerades i första hand tyska desertörer, en del var avhoppare från de tyska transiteringstågen och andra hade på egen hand tagit sig över gränsen från Norge. Till detta kom folk som av tyskarna skickats till tvångsarbete i Norge, och sedan rymt därifrån. Bland dessa interner fanns män från en lång rad olika länder (Polen, Österrike, Turkiet, Finland, Italien, Ryssland, Kuba, Estland, Litauen och Danmark). De internerade sysselsattes med vägbygge och skogsarbete. Lägret avvecklades i början av 1946 och barackerna jämnades med marken.
Smedsbo utanför Avesta och Långmora vid Långshyttan, öppnades mars 1940, och var de två första läger där flyktingar hölls internerade i Sverige under andra världskriget.
Smedsbo var det strängaste lägret. Det hade den
starkaste synen på de internerade som säkerhetsrisker. Skriver Niclas Sennerteg, en av författarna till ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”.
Chefen vid Smedsbo hette Gustaf Uhr en tidigare lärare på Brunnsvik. I en artikel 1940 i Dala-Demokraten om Långmoralägret tillbakavisade de ansvariga att det handlade om koncentrationsläger. De benämndes som ”Socialstyrelsens slutna utlänningsläger”. Uttrycket koncentrationsläger för tankarna till de tyska läger där judar utrotades. Fast rent tekniskt sett uppfyllde de svenska lägren definitionen. Där sattes man inte för vad man gjort, utan för vad man var.
Sverige var hårt trängt av Tyskland och Sovjet och Sverige bedrev en anpassningspolitik.
I lägren ingick även att ”ta hand om” svenska kommunister och internera dem i läger med tvångsarbete. Sen kom de 10 000-tals politiska flyktingarna som kom i kläm. Det var kommunister, socialdemokrater, pacifister, syndikalister, anarkister, norska motståndsmän och polska patrioter. Personer som ville fortsätta sin kamp mot endera Stalin eller Hitler.
Lägren i Dalarna var Smedsbo, Långmora och Ingels. Dessutom inrättades en lägeravdelning på Säters sjukhus för fångar med psykiska problem.
När Tysklands krigslycka vände byttes lägerfångarna ut med avhoppa sovjetsoldater och nazistiska samarbetsmän. Efter krigsslutet fylldes vissa läger med kvinnliga flyktingar, en del från tyska koncentrationsläger. Lägren fanns kvar till slutet av 1940-talet.
Annika Thor ”Om inte nu så när” Provläs
ISBN: 9789146220893
Sverige strax före och i början av det andra världskriget. Annika Thor målar i romanen på dokumentär grund upp ett samhälle infekterat av främlingsfientlighet och av anpasslighet till det nazistiska Tyskland.Många flyktingar från från Tyskland sökte sig hit, efter Kristallnatten i synnerhet judar, många med erfarenheter från de tyska lägren. De är inte välkomna. Många avvisas. Andra placeras i svenska läger. Svenska flyktinghandläggare använder antisemitisk jargong.
En stor del av berättelsen i Annika Thors roman utspelar sig på de rättslösa fängelser och arbetsläger för flyktingar som ofta kallats svenska koncentrationsläger, som Långmora och Smedsbo.
Magasinen på Karlsvik, Luleå.
När kriget tog slut och den tyska verksamheten avvecklades blev det en annan slags aktivitet kring magasinen på Karlsvik. 22,000 ryska krigsfångar skulle transporteras från Norge via Sverige till Sovjet. Färden gick via järnväg till bland annat Luleå. Där skulle fångarna åka sjövägen till Uleåborg för vidare färd med tåg.
Det första tåget anlände till Karlshäll den 14 juni 1945. I området hade tältläger slagits upp. De skulle användas i fall båten till Finland skulle bli försenad. Annars var rutinen att fångarna klev av tåget på kajen, fick mat att äta och sedan klev direkt på båten. Många krigsfångar gick en framtid i sibiriska fångläger till mötes.
Enligt sovjetisk lag var det ett brott att "låta sig fångas", så vad som hände dessa som sändes åter är till stor del okänt. Det var ingen större intresse kring detta. Vad som hände återvändarna är tragiskt när historiska dokument blir kända.