Hur en svensk folkgrupp flydde undan Sovjetunionen terror

Längs den estniska kusten (liksom den finska) har det sedan tusen år tillbaka funnits en svensktalande befolkning som försörjde sig på fiske, säljakt och ett magert jordbruk. 1939 var antalet estlandssvenskar ca 8.000. Kontakter med Sverige och Svensk-Finland upprätthölls på olika sätt. Svenska präster tjänstgjorde i svenskbygderna, skolundervisning bedrevs på svenska och sjötransporter gick mellan Sverige och Estland. 1920-43 fanns en svensk folkhögskola i Birkas och 1931-43 även ett svenskt gymnasium i Hapsal. Svenska staten och Svenska kyrkan gav ett begränsat stöd till den svenska kulturen i Estland.
        

Efter den tyska förlusten i Stalingrad 1943 började den tyska ockupationsmakten tvångsrekrytera balter till den tyska armén. I svenskbygderna flydde många unga och medelålders män 1943 till Finland eller Sverige. Under året 1944 erövrade Sovjet allt större delar av Baltikum och nu kom en ny ström av flyktingar. Sammanlagt kom nära 7 000 svensktalande ester till Sverige under kriget, varav drygt hälften med större båtar som fått tillstånd att fara och resten i ca 300 småbåtar. Estlandssvenskarna var skickliga sjömän, det finns endast rapporterat om två båtar med sammanlagt 13 svensktalande som förliste. Drygt tusen estlandssvenskar blev kvar i Estland eller Ryssland.

För 109 av de nära 300 resorna med småbåtar har någon på båten skrivit en berättelse om varför man reste, hur man ordade flykten, och hur det kändes att komma fram. Dessa återges i boken och där förtecknas de resande. I boken beskrivs också hur en särskild svensk statlig kommitté stöttade transporterna och tog hand om flyktingarna i Sverige.

442 sidor, berättelser, kartor, ett stort antal tidsdokument, förteckningar över båtar och flyktingar Pris 250:-

Beställ boken

http://www.estlandssvenskarna.se/Bestaella-boecker.php