ALIIDE REINART

Utdrag ur: Nybyggare i Folkhemmet, Lokalhistoriska sällskapet i Norra Södermanland.1991.

På hösten 1944 flydde 80.000 människor från Estland. Av dessa hamnade 25.000 i Sverige. För 46 (70) år sedan, 1944 var vi estländare tvungna att lämna vårt hem och fosterland, vår släkt och våra vänner för att fly till ett annat land, till Sverige, vårt närmaste grannland. Ryssarna var på väg att ockupera vårt land för andra gången och vi visste hur det var att bo under Stalins terrorregim.

Var familj bodde på Ösel bara ca 140 kilometer från Gotland. Från Ösel flydde många med små och större båtar till Sverige hösten 1944 genom höststormarna. Många omkom i Östersjöns vågor. Efter en månad i flyktingläger kom vi till Nyby bruk, där min man blev metallarbetare.

Då hade vi två små barn, två och tre år gamla.

Man kunde inte språket. Det var brist på industriarbetare, särskilt i den tunga industrin som Nybybruks järnverk, Eminentverktyg och industrierna i Eskilstuna. Därför hittade många flyktingar sitt första arbete i industrin och hem i Torshälla.

I början bodde vi i ett gammalt soldattorp, där fanns bara en järnspis att elda i. Vintern var då mycket kall och vi var tvungna att elda på natten också. Men livet var bra ändå. Min man arbetade på fabriken och jag och barnen försökte göra livet behagligt för oss alla. Då kunde vi ju inte språket, men med åren smittade svenska språket också av sig på oss. Svenska barn kom och lekte med vara barn och när vi bodde på Nyby var det liksom att bo i en by där alla kände alla och pratade med alla. När det var skoldags kunde våra barn lika bra svenska som de svenska barnen.

I början bodde 200 estländare och estlandssvenskar i Torshälla. Mestadels var vi unga människor med vara barn som började skolan. Vi flydde ju hit för att åka hem igen när Estland blev fritt. Därför ville vi att vara barn lärde sig sitt modersmål, Estlands geografi och historia. Estländarna hade upprättat estniska skolor redan i olika flyktingläger över hela Sverige. I Stockholm hade Estniska kommittén börjat utge läroböcker.

Föräldrarna i Torshälla öppnade också en estnisk kompletteringsskola som var på lördagseftermiddagarna i olika lokaler. Först i Holmens skola och sedan vid hamnen i HSB:s källarlokaler. I början hade vi 15 elever i varierande åldrar. Till jul och avslutningen ordnade vi familjefester. Skolan pågick i 15 - 20 år. När barnen minskade till fyra - fem eleverna fick de fortsätta kompletterings-skolan i Eskilstuna.

Det blev ingen återresa till hemlandet. Ungdomarna, som har lärt sig estniska, är glada nu när dom kan besöka Estland där dom kan umgås med sina släktingar, eftersom de har ett gemensamt språk och en gemensam kultur. När vi kom till Torshälla, rådde här också andra tider. Man hade matkuponger och kuponger på kläder. Flyktingarna fick vara en månad på läger. Sedan var vi tvungna att tjäna vart uppehälle själva. Man hade inte upptäckt några bidrag då. Inte fanns det några daghem heller. Mammorna var hemma med sina barn. I Eskilstuna bodde och arbetade då ca 800 estländare. Bland dem började från början ett aktivt föreningsliv. Där fanns sångkören, en teatergrupp, en idrottsförening, en bridgeklubb, en folkdansgrupp, scouter, en skola, en egen församling och mycket annat. Vi Torshälla-estländare deltog också livligt i föreningslivet. Nu har många lämnat Torshälla och Eskilstuna. Åren 1952 - 53 reste många till Kanada. Ungdomarna har mestadels studerat i högre skolor och hittat sitt arbete i andra städer och många ester har funnit sin sista viloplats på Torshälla kyrkogård.

I den senaste Torshälla Tidningen stod det att Snäckberget inte betyder snigelberget som på bilden. Snäcka betyder båt. Därför vore det motiverat att bilden på Snigelsnäckan byts ut mot ett vikingaskepp.

- Då tänkte jag:

Vad bra! Då verkar Torshälla vara ännu närmare. Vårt hemlandskapsvapen är också ett vikingaskepp.

Nu är den mest aktiva föreningen Eskilstuna  Estniska pensionärer. Vi möts varje onsdag och har vara föredrag, fester och utflykter. Dit åker vi Torshälla-estländare också. På så vis har vi täta kontakter med varandra. Eskilstuna Kuriren innehåller två gånger i veckan den estniska tidningen Eesti-Päevaleht, (Estniska Dagbladet). Nog läser vi den lokala tidningen också. Här har vi blivit vanliga lokalpatrioter. Har man varit borta en vecka eller längre tid och åker tillbaka och ser kyrktornet får man en skön hemkänsla. I Torshälla har vi bott den mesta tiden av vårt liv.

Kommentar

Fru Aliide Reinart, som har skrivit ovanstående, är född den 17 oktober 1917 i Pihtla socken i hjärtat av Ösel. I två års tid vikarierade hon som lärare i Estland. Hon undervisade också vid den estniska kompletteringsskolan i Torshälla samt en kortare tid vid kompletteringsskolan i Eskilstuna. När hon var hemma med barnen, tjänade hon lite pengar med att sticka strumpor på stickmaskin och senare sydde hon lampskärmar. Hennes man Vassili hade arbetat med bokföring vid en fiskericentral på Ösel. En vinter studerade han också på en teaterstudio vid teatern i Kuressaare (Arensburg) på Ösel och spelade också med i några av teaterns uppsättningar.

Medan det ännu fanns en estnisk teatergrupp i Eskilstuna, spelade han med där, när han kunde för sitt treskiftsarbete vid järnbruket i Nyby. I Estland fick han alltid spela förste älskarens roll, här blev det mest dummerjönsens, berättar han. Vassili Reinart har också forskat lite i teaterhistoria och skrivit om det på estniska. De har fyra döttrar och sex barnbarn. Tyvärr kan inget av barnbarnen estniska. Alla fyra döttrarna har fått en god utbildning. När äldsta dottern gick på gymnasiet, hon tog studenten 1960, räknade Vassili Reinart ut att cirka 5 % av gymnasieeleverna och 3 % av realskoleeleverna var av estnisk härkomst. Numera finns det bara ett tio - tjugotal estländare kvar i Torshälla plus deras barnbarn som är cirka 25 år.

Estniska föreningen i Eskilstuna har egna lokaler och de estniska scouternas föräldraförening existerar fortfarande, men den livskraftigaste organisationen är den estniska pensionärsföreningen. Vi har också en egen församling med en egen präst, Harri  Mõtsnik.

Estniska föreningen har också en liten orkester, som övar varje vecka och uppträder när det är fest.

Man kan läsa mer om familjen Reinart i "De första båtflyktingarna - en antologi om balterna i Sverige" av redaktör Lars-Gunnar Eriksson SIV - pocket, sid. 282-287.

Foto

Familjen Reinart hos Torshällafotograf 1945.

”Esternas Tid” Torshälla, 70 år sedan den stora flykten EES Arhiiv