Livet i statarlängan

Livet i statarlängan

Etableringen i samhället

Sven Borrman berättar om
Livet på gården Valtomta Folkesta.

Det lyste i natten
Svenskarna saknade bastu och hygienen skral, Lubbe Nordström hade att göra.
Lönen i Stat dvs i natura.
BOSTADEN TIO PERSONER I ETT RUM OCH KÖK.
Från fri man till dräng.
Överheten skulle inte ifrågasättas.
Uppror och självkänsla.
Hästar och vart ska jag?
Volleyboll på fritiden skapar gemenskap.
Utlänningar ska inget ha!

Utdrag av Sven Borrmans berättelse. Hela berättelsen om etableringen i Sverige
Etablering i det svenska samhället. Det nya livets utveckling. En bonde från Folkesta utanför Eskilstuna var och sökte arbetskraft till sin nyinköpta gård Valtomta. Vi var en stor familj och där skulle det bli arbetskraft alltefter som vi växte upp, så resonerade han egendomligt nog. Agronom Ivar Lidholm var en teoretiker som skulle omsätta sina teorier i praktiskt handlande på sin nyförvärvade gård.

Det var en mörk höstkväll när vi blev hämtade vid Folkesta station med häst och flakvagn. Än en gång var synintrycken överraskande. Den öppna Folkestaslätten inringades av gårdar där det lyste överallt i mörkret. Det var något annat än våra fotogenlampor hemma i byn.
Överraskning nummer två blev, när vi vid vår ankomst till gården, till den ort som skulle bli vår hemvist under lång tid, var den lilla drängstugan ”Röstugan” vi blev inhysta i. Ett rum och kök för tio personer. Det skulle visa sig att det fanns flera röstugor med ungefär samma storlek i trakten. Tydligen en normalstor boning för statarfamiljer i den brytningstid som förestod. Vi var ju vana vid att bo tätt på grund av det pågående krigets brutalitet mot civilbefolkningen, så vi kunde anpassa oss. Men det som skulle visa sig vara besvärligast, var hur vi skulle sköta vår hygien.

Spithamn som alla andra byar bebodda av svenskar och ester fanns det en bastu till varje gård, liten som stor. Att basta sig ren varje lördag eftermiddag, varje vecka året runt var att rena sig inför söndagen, vilodagen, det var regler som ingen bröt emot.
Det var inte för inte som Lubbe Nordström gav beteckningen lortsverige åt sitt eget hemland. Jag kan bestyrka det påståendet. När man anordnade bad i ett badkar åt oss bytte man vatten en gång. Den förmånen hade man dessutom hela två gånger om året. Man hade samma sed på de två gårdar jag arbetade hos i Folkesta.
Att rena sig med ett bastubad inför helgdagen var tradition i våra svenskbygder. En kanna gott hembryggt öl kunde bibringa en vidare avslappning.

Att gå från fri bonde till att bli en underordnad ladugårdsskötare, var bara det en omvälvande händelse för min far. Själv blev jag satt till kördräng för gårdens två hästar Mona och Kasper.

Inkomsten för far blev hel stat och för mig själv halv stat. Stat betyder att man fick det mesta i naturaförmåner så som fri hyra, potatis och mjöl mm.

Annat som gjorde situationen lite knepig var den att vår agronom var en stor vän av Hitlers idéer. Vi skulle ta av oss mössan när vi mötte husets herre och var det kallt på vintern kunde det få duga med att vi gjorde honnör.

Osäkra om landets seder efterkom vi hans önskningar några gånger, men snart nog kändes revoltlusten alltför stor både i detta, och annat för mig. Jag var inte rustad för att ställa mig i höstregnet, i leran bakom plogen, utan gummistövlar och regnkläder när det regnade. Jag trotsade givna order att plöja på, oavsett väder, jag gick hem till gården och selade av hästarna. Jag blev kallad till kontoret. Efter det mötet var det sluthälsat med honnör och lyft på mössan för både far och mig. Jag plöjde när jag kunde plöja och fann njutning i att lägga fåra till fåra i mitt gående bakom Mona och Kasper.

Nyanländ till orten gav mig många bekymmer i den anställning jag hade. Möjligheter att upptäcka det nya landet var begränsade. Vi hade ingen cykel, så följaktligen var tåget in till Eskilstuna enda möjligheten att komma ifrån. Jag blev beordrad att åka till Torshälla och smeden där för att sko hästarna. Jag visste ingenting om Torshälla och den där varande smeden. Jag fick veta att det fanns en smed i Tumbo. Mycket närmare. Dit åkte jag efter eget beslut. Inte nog med att hästarna råkade i slagsmål inne i smedjan. Ut störtade smeden vild i blicken. Jag fick hästarna lugna, men vid hemkomsten fick jag noggrant veta att det inte var jag som bestämde var hästarna skulle skos. Nästa gång fick jag åka till smeden i Tumbo. Jag skulle åka in till Eskilstuna med ett lass grönsaker. Jag visste ingenting om Eskilstuna och Nyfors där grönsakslagret låg. Jag fick vägbeskrivning och lyckades ta mig dit. Det låg vid Fuxen nere i källarvåningen. Det gick att köra ner och jag körde ner. Där mötte mig en stressad man som gav mig den värsta utskällning jag hittills varit utsatt för. Jag blev dessbättre av med mina grönsaker och efter mycket bök lyckades jag komma upp med häst och vagn. Sedan skulle jag åka till Vilsta herrgård och hämta en kalv. Vid denna resa stötte jag överraskande på min syssling Irene intill Ekeby flygplats. Hennes far och farbror var lantarbetare på Hagby säteri och vi kunde återetablera kontakt. Senare flyttade ytterligare en familj från Spithamn till Hagby. Det kändes gott att vara nära med släkt och före detta bybor.
Vårt förhållande till Ivar Lidholm blev bättre undan för undan. Hans idéer om storskalig trädgårdsodling och därmed stora investeringar gav inte vad som var förväntat i inkomster, det gick inte ihop ekonomiskt, och jag tror att han var uppriktigt ledsen när våra vägar skildes åt. Han sökte och fick jobb som lärare på en lantbrukshögskola.
Vi fick anställning på granngården Gunnarskäl i samma genre, far som ladugårdskarl och jag som kördräng. Vi fick likvärdig röstuga att bo i.
--- // ---
Annat som var besvärligt vid etableringen i ett nytt land var att skaffa all utrustning som behövdes till ett drägligt boende för vår stora familj. Svenska staten bekostade vårt uppehälle här i Sverige tills vi hade fått vår anställning och utkomst. Varje familj tilldelades ett lån på 300:- för att köpa utrustning för. För att få billigast möjliga inköp gjordes en central upphandling. Vi fick obehandlade möbler som skåp och byråer mm.
Vi var nyanlända och mor hade hört av andra estlandssvenskar att man kunde få kommunalt bidrag för införskaffande av för bosättning behövliga saker. Jag fick uppdraget att gå till kommunen i Tumbo för att be om hjälp. Det blev en pinsam upplevelse för mig. ”Här kommer ni utlänningar och bara ska ha utan att göra rätt för er” blev svaret på min förfrågan. Jag stod på mig envetet om den hörsägen mor hade fått från andra håll, att där hade man blivit hjälpt. Det blev ingen hjälp här och jag kommer fortfarande väl ihåg namnet på den mannen som avslog min begäran.
Samma pinsamhet upprepades senare när barnbidraget blev instiftat och mamma skulle hämta ut barnbidraget. ”Stationskarln” i Folkesta betedde sig på ett ovänligt/ohövligt sätt mot henne när han gav henne de pengar hon var berättigad till. Vi var utlänningar och skulle ingenting ha. Hans förakt för oss fortsatte och mamma tyckte det var mycket otrevligt varje gång när hon skulle hämta barnbidraget. Vi var vid denna tid antagna som svenska medborgare.

Böcker av Sven Borrman har bl.a. skrivit böckerna
Spithamn By
Spithamn i frontlinjen 1941
Mer information på http://www.rnhf.se/

Hela berättelsen om etableringen i Sverige

”Esternas Tid” Torshälla, 70 år sedan den stora flykten EES Arhiiv

http://www.estlandssvenskarna.org/ Svenska Odlingens Vänner

http://www.aiboland.ee/Muuseum Kustsvenskarnas museum

http://www.eestirootslane.ee/sv/ Estlandssvenskarnas Kulturförvaltnings

onsdag den 17 september 2014

2 Esternas möte med Svensk verklighet

3 Fru Enkel Herr Besterman

4 Estlandssvenskar på pensionatet

5 Etableringen i samhället

6 Mihkel Jüris

7 Fru Aliide Reinart

8 Vassili Reinart

10 Scout Kyrkan

11 Volleyboll Basket

12 Flykt från Sverige

13 Den långa historien